Träffa någon med en liten?

[mallissen]

En fråga till alla er ensamstående där ute.
Man vill ju inte leva ensam...hur träffar man någon med en liten??

[Tia]

Ja, du...kanske du skulle intervjua min mamma*s*, själv är jag inte ensamstående*peppar peppar*
...men av att ha erfarenhet av mamma som ensamstående med barn så kan jag väl mest säga att hon levt som vanligt, ja, att hon bjudit hem på fika och haft barnen med på lite mer dag"dejter" typ.
Men man vill kanske inte ha en ny kille inpå barnet för tidigt såklart, men mamma har varit öppen och pratat mkt med mig/mina syskon när vi var mindre så det underlättade ju.

Internet är ju en outgrundlig källa till det mesta-på gott och ont- men här kan man ju "prata" skriva utan att det behöver leda till nåt,eller leda till vänskap eller mer.

Att ha ett barn/2/3 är inget större hinder för att träffa någon om man inte gör det till ett hinder=)...
tror det är bra att vara öppen/ ärlig och "ta saker med en nypa salt".
...att redan fr början av en ev fördjupad relation "visa vart skåpet ska stå" för oavsett så kommer ju killen att måsta ta ansvar för barnet på också.

Hmm ja, det är väl vad fröken "svammel" Tia kan säga om de erfarenheter "jag" har=)

lycka till!*S*

[mallissen]

Okej...skönt att veta att barnet inte tar "skada" av det iaf. Var lite orolig för det när jag tänkt på det. Hur barnet ska ta det. Jag vill liksom inte göra henne förvirrad. Men det var ju smart som din mamma gjorde att mer ta hem för en fika eller så. Det blir ingen stor grej av det liksom.

Sen har man ju det där problemet att träffa en bra kille som faktiskt kan hantera det där med att man barn. Det kan ju inte vara det lättaste.
Dom killar jag träffat hittils i mitt liv har ju visat sig vara svin som sviker när man behöver dom. Eller så är dom bara ute efter sex.

[Tia]

Finns tyvärr alltför många av "den dåliga sorten":/ ... kan väl säga att mamma gjorde så gott hon kunde men prioriterade lite konstigt emellanåt:/
...men som sagt jag tror att om man visar "vart skåpet ska stå" på en gång i en ny relation, ja, att man är öppen och ärlig utan att "vika ut" hela sitt liv på en gång så blir det inte så märkvärdigt att man har barn.

Att man liksom hittar en balans mellan att vara mamma och att vara en potentiell flickvän är nog viktigt. Barnet är ju numero uno alltid men att man ändå orkar och vill ha egna intressen och inte "försvinner" in i mammarollen.

Skynda långsamt typ=) ...

[mallissen]

Skynda långsamt låter mycket klokt

Antar att det ska handla lite om att ha tur att hitta en bra kille. Gör man det så kan man väl hoppas på att allt flyter på bra.
Det viktigaste blir att hitta någon som fungerar lika bra med Ebba som med mig.

[<mys-mamma>]

Jag blev ensamstående när jag var gravid i 3:e månaden.

Jag var singel tills jag träffade en kille på en "blind-date" eller vad man ska kalla det (vi hade pratat innan men inte träffats) när min son var 7-8 månader. Det förhållandet höll i sig i ca 2 månader bara, sedan insåg jag att han inte var rätt för mig, så då tog det slut. Men han var en trevlig, snygg kille som behandlade mig och min son toppenbra.

Sedan träffade jag en annan kille när min son var 11 månader, vi träffades på krogen en helg när jag var barnledig och det var mest menat som ett one-night-stand. Men det blev kärlek emellan oss och jag blev gravid efter någon månad. Han kunde dessvärre inte hantera detta så den graviditeten (som inte var planerad och skedde med kondom) avslutades tyvärr. Vi fortsatte att vara ett par i ca 5 månader. Sedan trodde jag att jag var gravid igen och eftersom han fortfarande inte kunde hantera det valde jag att göra slut. Jag var dock inte gravid den gången.
Utöver att han inte ville ha barn så var han en fin kille som satte mitt hjärta i brand

Så i maj (två månader efter att det senaste förhållande tagit slut) så insåg jag att jag hade starka känslor kvar för min sons pappa, och vi spenderade en helg tillsammans hos hans familj och det visade sig att han kände samma. Och nu är jag gravid igen, och detta barn ska förhoppningsvis hålla i sig hela vägen ut.

Jag har en väninna som träffar nya karlar hela tiden (hennes son är 1 år) och samtliga av killarna är riktiga skitägg. Man måste vara försiktig när man dejtar med barn. Det handlar inte bara om en själv längre, även om man ska akta sig själv också. Men samtidigt ska man inte vara rädd för kärleken och möjligheterna. Om man aldrig vågar så vinner man heller ingenting.
Jag har egentligen bara positiva erfarenheter av mina två förhållanden jag haft med män som inte varit min sons pappa. De har behandlat mig och min son på bästa sätt och faktiskt har de inte tyckt att det varit jobbigt att jag har en liten unge som tar upp en stor del av min tid.

[SysterJane]

En av mina bästa vänner har tidigare haft det väldigt stökigt i sina relationer och hennes två äldsta barn har haft andra "pappor" än de biologiska redan vid födseln. Jag är glad att jag slipper ha det så men jag måste säga att jag är imponerad över att hon lyckats träffa någon när hon varit höggravid. Två gånger om! Min upplevelse är att det finns gott om bra män därute som är mer än villiga att kliva in i en befintlig familj. Så misströsta inte .

[mallissen]

Tack SysterJane, låter verkligen starkt jobbat att träffa någon som höggravid...trodde alla sprang på andra hållet då

mys-mamma, hur tog din son till sig männen du träffade?? Han har inte tyckt det varit jobbigt? Vad kul att ni hittade tillbaka till varann. Önskar dig lycka till i grav.