Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Ska du föda eller har du fött med kejsarsnitt? Här finns en egen kategori att dela med sig och ta del av andras erfarenheter.

Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav Dum spiro, spero » 20 nov 2011, 23:55

Hej.
Jag undrar om vi är några fler här inne som är snittade med sk katsatrofsnitt/urakut kejsarsnitt?
Jag känner ingen som varit med om liknande, eller så många, komplikationer kring att få barn. Det vore skönt att kunna få köra lite bollplank med någon ibland. Någon som skulle kunna förstå lite mer om hur det känns i realiteten. (trots att vänner ger stöd så kan dom inte riktigt ana hur det är)

Själv hade jag komplikationer med att bli gravid, sedan en riskgraviditet för barnet, foglossning till den grad att jag redan runt v 20 gick på kryckor och hyperremesis (extrema kräkningar) och spydde mig genom nio månader. Slutet blev som sagt en nära döden upplevelse och dom fick även jobba fyra minuter med återupplivning på min dotter. Vi var var en vecka på sjukhuset och fick först efter fem dagar vara på samma avdelning. Efteråt fick jag komplikationer med snittet i form av smärtor då det var skuret så snabbt och rätt snett/kantigt, och dess utom blev det senare infekterat. Allt som återstår nu - 11 veckor senare - är en del foglossning och lite ärr-värk. Men minnen dyker upp ibland, och med dom följer känslor som kan smärta. (rädsla, orättvisa, ensamhet mm)
Någon som känner igen sig?
BildBild
Dum spiro, spero
Alltid online
 
Inlägg: 375
Blev medlem: 28 nov 2010, 19:21
Ort: 295
BF: 110827

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav EmmaStina » 21 nov 2011, 15:10

Hejsan!
Jag kan inte förstå helt men jag känner igen mig i mycket du skrev.
Jag led av svår trötthet, var så trött att jag gick och lade mig 19.00 varje kväll. Jag fick havandeskapsförgiftning i vecka 33 och blev inlagd, nästan 6 veckor utan nått att göra, fick bara ligga på sängen (ej läsa eller titta på tv, inte ens ljudböcker). Vattnet gick i v38+6 kl 1.30, fick snabbt värkar. Ganska på en gång fick jag feber och blodtrycket steg. Hade mer slangar än jag sett förr. Fick EDA genom en slang, febernedsättande, värkstimulerande, vätskeersättning och något protein tillskott genom de andra. Plus kateter eftersom jag hade havandeskapsförgiftning behövde de snabbt kunna ta mig till operationsbordet.
Operationen var inte så lyckad heller. Jag kunde inte andas och hela kroppen skakade av utmattning, (jag fick inte äta mat.. på 42 timmar, så var helt slut av det) plus att det gjorde så sjukt ont när de drog ut honom. Jag höll på i 42 timmar innan de tillslut gjorde kejsarsnittet. Lyckan att se min son grusades av att jag inte kunde andas pga fel dosering av ryggbedövningen. Sen tog mitt snitt 5,5 månader att läka :(
Nu när min son är 7 ½ månad så börjar jag så smått fundera på det här med barn nr 2 men än så länge vågar jag inte. Har bokat tid hos MVC i december för att kolla om jag kan få prata med någon angående förlossningen.
Jag känner igen alla de känslorna.. men det jag kan känna framförallt är orättvisan och rädslan. Orättvisan att inte få upp min son på bröstet och den där "lyckokänslan" man trodde att man skulle få. Rädslan för det som hände och om det skulle hända igen.
Oj det blev lite långt.. men men. Så skönt att få skriva av sig!
BildBild

Bild
EmmaStina
Alltid online
 
Inlägg: 340
Blev medlem: 30 jul 2010, 14:52
Ort: 7
Status: Mamma till en underbar son :)

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav Xenia » 21 nov 2011, 17:31

Hej!
Min förlossning 2009 var hemsk, tyst moderkaksavlossning där vi båda höll på att dö.
Det var då min femte graviditet och de sista 3 månaderna mådde jag väldigt dåligt, psykiskt som fysiskt..vet inte varför? sov knappt nånting.

Jag mådde väldigt dåligt länge och återhämtningen blev lång, rädd att det skulle hända igen.
Så när jag väntade våran minsta skatt kom allt ikapp mig, det gick bättre denna gången men blev akut till slut ändå.men nu efter denna mår jag trots allt mycket bättre :D
Bild Bild
Xenia
Alltid online
 
Inlägg: 631
Blev medlem: 05 feb 2009, 14:27
Ort: 252

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav smulan_88 » 22 nov 2011, 00:59

Ursh vad jobbigt! Kan ju inte jämföra, min graviditet var toppen på alla vis inga krångel. Dock var förlossningen "väldigt" långvarig. 36 timmar varav de 6 sista jag var helt öppen, lillan ville dock inte komma ner ordentligt och jag blev väldigt sliten. Sista timmarna hade jag en barnmorska som inte ville annat än att krångla med mig, hon var dålig på att sätta katetern så kände hur det rev.

Tillsist blev det beslut om snitt, lättad och rädd/chockad kände jag att händer detta verkligen? Det fanns inte i min värld.

Ryggmärgsbedövningen tog fint och snittet gick bra, lillan hade dock dålig syreupptagnings förmåga så hon hamnade på avd 10. Där märkte de att hennes blodsocker var på tok för lågt. Så 4 dagar tog det innan det slutade att gå ner för mycket. Då matade de henne varannantimme med sond, så då var det bara att glömma amningen för hon var konstant mätt/överfull. Fick vara försiktiga när vi höll henne för att hon inte fick spy, för då fanns risken för hennes blodsocker,att det skulle gå ner.

Skälv hamnade man på avd 11, lite lätt chockad. Var dock skönt att första natten efter snittet att få sova ut och ändå reflektera över det man va med om. På morgonen dagen efter kom de och tog katetern, när jag ställer mig upp forsar det blod. På golvet, i sängen, det rann efter benen.... (ursäkta äcklet)

Jag brukar inte vara vimmelmagad men då var man inte stor :-/

Ja allt var kaos kändes det som!!
Min dotters höft var även överrörlig så hon fick en stödskena som skulle hålla den på plats under 8 veckor, när vi fick det beskedet sprutade tårarna på mig!!

Nu i onsdags blev hon äntligen av med den, så nu njuter både hon och jag för fulla muggar!! Känns så skönt när det äntligen vänder! :)
smulan_88
Alltid online
 
Inlägg: 1478
Blev medlem: 25 jun 2009, 17:56
Ort: 168
Status: Förlovad, har en liten dotter.

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav Dum spiro, spero » 23 nov 2011, 14:34

Ja orättvisan är jobbig. Jag kan ofta bli frustrerad på de vänner jag har när dom sitter med mig och pratar om hur jobbiga deras förlossningar var. Trots att allt för dom var fullkomligt normalt och helt ofarligt. Dessutom fick ju dom också just det där som alla fokuserat på under hela graviditeten - den första kontakten med sin nyfödde.
Jag såg inte min dotter då hon kom till världen, för när dom väl kom tillbaka med henne från akutrummet så var jag för omtöcknad av sjukdom och utmattning. (strax där efter så nockades jag helt och hållet) Och eftersom att både hon och jag behövde akut vård så fick jag inte träffa henne för första gången för än hon var strax över ett dygn. Så jag fick aldrig se hur hon såg ut just som nyfödd, då dom har det där speciella ny-i-världen-utseendet. Jag spenderade så mycket tid som jag bara fick inne på intensivvårdsrummet på neonatalavdelningen, men jag behövde hela tiden åka över på min avdelning. Hur det känns att lämna sin nyfödda som ligger på dynet-runt övervakning på IVA kan jag inte med rättvisa beskriva i ord. Men det var otroligt svårt och smärtsamt. Jag kan bli så arg när mina vänner bara gnäller om värkar och faktiskt inte förstår hur fantastiskt tur dom har haft som fick uppleva allt det där som man föreställer sig. Hur ont det än må ha gjort så är det ju så som det borde vara! För med dom här orden fick jag veta könet på mitt barn;
"Det blev en flicka...men jag vet inte om hon andas" Det var när min fästman kom tillbaka från barnakutrummet - tomhänt. Han blev utdragen där ifrån då hennes andning fortfarande inte kom igång efter att dom hållit på med slangar och så i luftrören. När läkarna slet fram en massa apparater så tog en sköterska ett hårt grepp om hans arm och förde honom ut till operationssalen igen.
Och detta i samma veva som ett hav av människor arbetade raskt med min överlevnad. Jag är fortfarande säker på att mitt hjärta hade slutat slagit där på operationsbordet om inte min dotter hade överlevt. För den känslan jag fick då, ja....hur ska jag säga....det kändes som att jag skulle dö av sorg. Det där som borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv är ett trauma.
BildBild
Dum spiro, spero
Alltid online
 
Inlägg: 375
Blev medlem: 28 nov 2010, 19:21
Ort: 295
BF: 110827

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav smulan_88 » 23 nov 2011, 23:09

Ursch och fy ja dum spiro, spero.
Känner igen det där med åkandes imellan avdelningarna. Det jag tyckte var extremt jobbigt var ovissheten.
Fick ju också höra att hon inte andades som hon skulle, sen sydde de igen snittet vilket tog 44 min och sen fick man hamna på uppvaket tills all bedövning hade släppt.
Ingen som kom och informerade hur det gick med vårat lilla knyte förrän flera timmar efteråt.
Ensam låg man där och försökte "vicka på tårna" för att få chansen att få bedövningen att släppa fortare, för att få besöka avd 10.


När jag äntligen fick komma dit, var det så svårt att fatta att det var "min" bebis. Det var lite svårt att få det att gå in i början.

Och sen när man äntligen fick hålla henne, fick man inte ta med henne utan var tvungen att lämna kvar henne där.

Tror de flesta som får oplanerat/akut/urakutsnitt får det lite kämpigare!! Det är traumatiskt och väldigt svårt att ta in, samtidigt som ingen annan förstår den känslan. Man har haft ett liv i magen i 9 månader och rätt vad det är får man en käftsmäll av ovissheten. Det existerade aldrig i mitt huve om risken för mig? Eller för mitt barn, man blir så medveten på något sätt.
smulan_88
Alltid online
 
Inlägg: 1478
Blev medlem: 25 jun 2009, 17:56
Ort: 168
Status: Förlovad, har en liten dotter.

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav Dum spiro, spero » 24 nov 2011, 00:49

Jag var lite förberedd på att det kunde bli snitt. Men då alltså ett "vanligt" akutsnitt. Jag mådde ju så dåligt och var så utmattad från hela graviditeten. Och det är ju ganska vanligt att det blir så då. Hade inte sovit en hel natt igenom sedan jag började spy, typ tre dagar efter befruktningen. Och så hade jag förvärkar till och från i tio veckor + låg i latensfasen med värkar i fem dagar. Jag fick ju stanna på förlossningen "för säkerhets skull" Det var ju ingen som trodde att något skulle gå så fel. Utan förlossningsläkaren trodde att det skulle komma igång ordentligt dagen efter. Dom tog massvis med CTG´n för att bebisens hjärtljud och min puls låg väldigt högt. Men när lilltösens hjärtljud gick ner under en längre stund så fick jag smärtstillande och sömntabletter så att jag skulle ha en möjlighet att vila innan jag skulle föda barn. Det var ju ett erbjudande jag fått tidigare också. aAtt få komma in och få lite sömn. Två timmar senare blev det bråttom.
Senare så insåg vi vilken enorm tur vi hade. Läkarna sa att vi inte hade hunnit in ens med ambulans. Och då bor vi bara ca en kvarts bilfärd från sjukhuset.
Jag fick, trots att det var så akut, en spinalbedövning. Men den gick ju extremt snabbt att lägga. Så jag var ju "vaken" under operation. Men jag förlorade medvetandet efter att jag fått "se" henne. Efter återupplivningen så fick nämligen min fästman visa upp henne för mig innan hon skulle gå igenom typ hundra undersökningar. Då gick jag in i chock och bara skakade, sedan försvann jag helt i några timmar.
När jag vaknade på avdelningen så skulle jag upp på en gång. Jag är sjukt envis av mig! Jag skulle helt enkelt till mitt barn! Två gånger fick jag prova att stå upp sex timmar efter katastrofsnittet. Och som smärtstillande tog jag alvedon. Personalen var verkligen jättegulliga och försökte allt dom kunde att se till så att jag fick komma bort till min dotter. Men som sagt så var ju min hälsa också i fara, så jag fick stanna ytterligare sex timmar innan jag fick tillåtelse att få träffa henne. Och i början var det bara för två timmar. Jag skulle ju ha mer dropp och prover i flera dagar till.
Vet inte vilken avdelning du menar. Avdelningsnummer är ju olika på olika sjukhus.
Jag tror att mitt band till min dotter stärktes av hela upplevelsen. Men tyvärr så får ju trauman vid förlossningen ofta tvärt emot effekt. Men jag är ledsen över att jag missat sådant som jag längtat efter så mycket. Första tiden var ju allt bara ovisst och oroväckande. Och mycket pumpande, fylla i listor och hygienrutiner. Sedan när vi kom hem så kunde jag ju inte göra de normala sakerna, utan även där så blev det ju galet i och med infektionen i snittet. Och i 6-7 veckor hade jag problem att kissa. För katetern satte dom på i rasande fart och mitt i en värk. Så jag hade fått sprickor inuti urinvägarna. På något sätt tog det aldrig slut. Efter det så blev jag inlagd ännu en gång. För misstanke om blodpropp - trots att jag hade haft dom där sprutorna i tio dagar. På röntgen så upptäckte dom istället att jag har fläckar på levern.
förlåt att det blir så långt och osammanhängande men det är så mycket som bubblar här inne. det blev så otroligt många komplikationer och var så nära att det hade gått ännu värre.
BildBild
Dum spiro, spero
Alltid online
 
Inlägg: 375
Blev medlem: 28 nov 2010, 19:21
Ort: 295
BF: 110827

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav smulan_88 » 24 nov 2011, 01:52

Jag lider med dig, du har verkligen haft enorm otur!!
Vilken tur att du och ditt barn lever!
Hur mår du idag? Ganska så enorm trauma, det sätter ju ändå sina spår.

Hur känner du inför framtiden, med syskon och så? Har du någon att prata med som lyssnar på dig och din upplevelse? Som har eventuella tips och råd på hjälp vid en eventuell framtida förlossning? Eller har din upplevelse gjort att du utesluter detta?

Har du stöd och någon som stöttar dig?

Men framförallt hur mår du?
smulan_88
Alltid online
 
Inlägg: 1478
Blev medlem: 25 jun 2009, 17:56
Ort: 168
Status: Förlovad, har en liten dotter.

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav Dum spiro, spero » 25 nov 2011, 17:27

tack smulan! Jag mår trots allt ganska bra och ser mig själv som en mycket lycklig person i grund och botten.

Jag är så tacksam varje dag för att allt ändå gick så bra som det gjorde.
Samtidigt så finns en sorg för allt jag missade att få uppleva. Hela graviditeten, då jag kände mig så isolerad eftersom att jag nästan inte kom ut alls, så drömde jag mig bort till första tiden med mitt barn.

Jag är inte en sån som stressar upp mig eller låter småsaker påverka mig negativt. Utan tvärt emot så tror jag på tankens kraft för att må bra. Och jag är även nu väldigt positiv till livet och alla småsaker som för vissa förstör hela dagen. (att inte hinna handla blöjor, om kylskåpet går sönder, eller bussarna skulle vara inställda)
Men när vi kom hem från sjukhuset så var det inte som jag föreställt.

Kärleken fanns där, lika stark som jag hade längtat efter. Men jag kunde ju inte ta hand om mitt barn så som jag önskade. Och i början så fick jag så konstiga tankar och kände en otroligt kraftig skräck. Ofta så var det att jag blev rädd att hon inte andades. (och den rädslan säger ju sig själv eftersom hon ju inte andades då hon kom ut) Men ibland kom rädslor om att någon skulle rusa fram och kidnappa henne eller att bussen vi satt på skulle krocka och hon skulle flyga ur min famn. Även rädslor om att min sambo skulle dö kunde komma över mig.

Själva känslorna och tankarna sitter till viss del kvar. Men jag jobbar med dom med hjälp av en kurator på kvinnokliniken. Vi blev erbjudna mycket hjälp efter att detta hände. Det är inte lika intensivt nu när allt kommer över mig. Och jag arbetar på att släppa taget om allt, steg för steg.

Det är få gånger som min stackars fästman, som också är nybliven och stolt fader, har fått dra vagnen ute bland folk. För jag behöver just nu hålla en form av koll på att vår dotter andas. - som om hon skulle sluta om någon annan drog vagnen istället för jag.

Det blir bättre i alla fall. Med hjälp av tiden och bearbetning. Men om jag kommer våga skaffa fler barn vet jag inte. Just nu ligger det ju också så nära, så jag säger varken eller. (Skulle jag behöva välja i dagsläget så skulle det vara det tvärt NEJ till det) Fast något lite halvironiskt är att jag nu har utvecklat en kraftig rädsla kring en eventuell framtida förlossning. Jag skulle absolut kräva ett planerat kejsarsnitt om jag skulle ha fler barn! förlossningsrädsla har jag aldrig upplevt tidigare - tvärt emot så var jag taggad på att föda barn. Men efter ett kejsarsnitt dök den upp.

kan det vara en forma av vilja till att försöka kontrollera en liknande situation??
BildBild
Dum spiro, spero
Alltid online
 
Inlägg: 375
Blev medlem: 28 nov 2010, 19:21
Ort: 295
BF: 110827

Re: Vi katastrofsnittade med allvarliga komplikationer

Inläggav smulan_88 » 26 nov 2011, 01:28

Känner igen en hel del i det du säger, kan tänka mig att mycket är modersinstinkter men en hel del har med erfarenheter att göra.
Jag vill helst inte heller att någon drar barnvagnen, då jag litar på mig själv och är fruktansvärt rädd att någon ska tappa barnvagnen. Rädslan att hon ska trilla ur eller bli påkörd är väldigt stor.
Tror att det har att göra med att jag miste min lillebror när jag var 8, han skulle då fylla sex år. Vill inte mista den som står mig närmast igen.

Känns bra att veta att du har stöd i alla fall och någon att prata med! : )
smulan_88
Alltid online
 
Inlägg: 1478
Blev medlem: 25 jun 2009, 17:56
Ort: 168
Status: Förlovad, har en liten dotter.

Nästa

Återgå till Kejsarsnitt