Vill inte skrika åt min son men hur får jag honom att lyssna

godishanna · av **godishanna** » 01 mar 2014, 22:14

Jag håller på att bli helt fnoskig på min stora killes trots. Han är nyss fyllda tre år och har en lillebror på 8 månader. Treåringen lyssnar inte alls på mig, inte alls, han gör precis tvärtemot vad jag säger bara på pin kiv. Visst jag kan väl leva med att han väcker lillebror för att retas, kissar på golvet för att han är för lat att gå till toan vägrar äta min mat mm. Men vissa saker kan jag inte ens låta honom göra, ibland blir det rentav farligt och situationer ute han han varit riktigt nära att råka illa ut för att han gör precis som han vill och tycker han kan allt och bestämmer allt. Jag säger att nåt är farligt, såklart gör han ju precis det. Idag tappade jag tålamodet efter att varit ensam i två dagar med båda barnen och stod och skällde ut honom så han tillslut började gråta och jag med och kände mig som världens sämsta mamma. Han som var så gullig och jag var så stolt över honom och nu är han värsta gangstern.
Behövde skiva av mig lite... :cry:

Mysmonstret · av **Mysmonstret** » 02 mar 2014, 13:20

Har inga svar, men tänkte tipsa om boken "Med känsla för barns självkänsla". Där finns säkert massor med bra tips och förklaringar som du kan känna igen?

elli1986 · av **elli1986** » 03 mar 2014, 11:25

Jag har en liten kille som precis fyllt tre som mellan varven är en riktig ängel men som nu kommit in i vad min mor vill kalla treårstrottsen, jag kallar mer har fattat att han är en egen person och vill bestämma själv.

Jag tycker även jag att det är fruktansvärt att behöva ryta ifrån och lider när tårarna kommer, men inser också att detta är ett nödvändigt ont.
Han måste lära sig att han inte får som han vill jämt och ständigt utom att ibland när det är ok och rätt tillfälle så kan han få göra vad han vill.

Jag väntar just nu hans lillebror och jag bara ber till gudarna att han kommer att lugna ner sig lagom till att brorsan kommer.

Men mitt tips som med moder och lidande i samma båt är att sätta gränser med en gång, och håll ut det går över och din lilla ängel kommer tillbaka ( jag hoppas på det i alla fall

)

spader10 · av **spader10** » 03 mar 2014, 13:03

Min "lilleman" fyllde 3 i januari och jag skulle kunna kopiera godishannas text.

Den lille"ängeln" håller på att driva mig till vansinne och han har noll empati/inlevelseförmåga....än.

Han trotsar, skriker, är uppnosig, vägrar äta, klä på sig, gå på toaletten, sova mm. Tillvaron just nu går ut på att hota och muta den lille teroristen .....morrrr.

Fast emellanåt så är han världens mysigaste, goaste och klokaste lille pojke som älskar sin mamma och lillasyster <3.

spader10

naellie · av **naellie** » 03 mar 2014, 17:08

Åh, här har vi en till som åker ut på blocket med jämna mellanrum!

Ena sekunden söt och rar som en ängel och nästa sekund är det sånt trots att jag exploderar!!!

Men jag säger som Elli att det är ett nödvändigt ont. Finns väl inget barn i världen som dött av att få en utskällning av sina föräldrar. Jag har lättat på hjärtat några gånger på lunchen inför äldre, kloka kollegor och de säger att nog röt de också på sina barn när de gick för långt.

Det är ju samtidigt en tydlig markering/ gränsdragning och det är ju vad de behöver. Och som du säger är det ju frustrationen just i farliga situationer som får en att ryta till- det är bara omtanken som talar. (Eller för all del, när sonen utstuderat rispat sönder hela TVn inklusive skärm med en scart-kabel och ropar "mamma, titta vad jag gjort". Dubbel-grrr!!)

Det är aldrig roligt när tårarna kommer. Men det är ju också då de lyssnar och man kan komma fram. Vi låter det aldrig gå många sekunder mellan tårar och försoning. En kram, en förklaring till varför mamma blev arg, ömsesidiga förlåt.

naellie · av **naellie** » 03 mar 2014, 17:11

Förresten, kom på att jag glömde svara på din fråga.

Vi har ett litet, litet knep som fungerar nästan, nästan alltid. Förutom att lyfta upp och hålla nära när trotset, skriket och sparkarna är som värst (tips jag läst i en barnbok som mamma hade när jag var liten), är avledningsmanövrar guld värda! Det är ju som att han låser sig i skrik-läge. Lugn ton och fråga om allt mellan himmel och jord. vad han gjort på dagis, om det var roligt på simskolan, vad tror han att morfar gör nu, vad är det på tröjan...förr eller senare kommer en fråga han biter på!

Så, kramar och avledningsmanövrar. Sedan kan man gå tillbaka och ta diskussionen. De måste liksom göras mottagliga

godishanna · av **godishanna** » 11 mar 2014, 19:10

Tack för svar. Lite skönt att veta att man inte är ensam, då måste ju ungen vara normal (och kanske jag också

) i alla fall. Det är ju en tröst

Jag försöker köra med det som funkar bäst för stunden: Avledning, mutor, hot, lirka, mm men ibland brister det. Det bästa är när han inte kan komma på mer att trotsa om (ibland har jag även en ängels tålamod) då kan han skrika i förtvivlan: "jag kan inte nå taaaaket"... :roll:

L8i · av **L8i** » 12 mar 2014, 08:43

Så jobbigt godishanna

Förstår precis hur du mår och känner, då Julian bråkat och trotsat sen han var liten. Aldrig har något varit bra nog eller okej enligt honom, utan allt har varit en kamp. Jag låter mycket bara vara precis som du beskriver, men ibland får det vara nog. Kastar man något i huvudet på någon med flit ber man om ursäkt tex. I över en timme satt vi ner och pratade med honom om detta, men han tvärvägrade. Vilket slutade med att jag blev så förbannad att jag gallskrek. Känns Skit!

Är man inte konsekvent blir det bara värre, men man orkar inte heller bråka om allt. Svår balansgång ..

Än sålänge är Mille på snart 2 år väldigt "lätt" och jag hoppas verkligen att det fortsätter, vi har att göra om man säger så..