Åh, här har vi en till som åker ut på blocket med jämna mellanrum!

Ena sekunden söt och rar som en ängel och nästa sekund är det sånt trots att jag exploderar!!!
Men jag säger som Elli att det är ett nödvändigt ont. Finns väl inget barn i världen som dött av att få en utskällning av sina föräldrar. Jag har lättat på hjärtat några gånger på lunchen inför äldre, kloka kollegor och de säger att nog röt de också på sina barn när de gick för långt.
Det är ju samtidigt en tydlig markering/ gränsdragning och det är ju vad de behöver. Och som du säger är det ju frustrationen just i farliga situationer som får en att ryta till- det är bara omtanken som talar. (Eller för all del, när sonen utstuderat rispat sönder hela TVn inklusive skärm med en scart-kabel och ropar "mamma, titta vad jag gjort". Dubbel-grrr!!)
Det är aldrig roligt när tårarna kommer. Men det är ju också då de lyssnar och man kan komma fram. Vi låter det aldrig gå många sekunder mellan tårar och försoning. En kram, en förklaring till varför mamma blev arg, ömsesidiga förlåt.