What is love?

[denise]

Oj, det var bra länge sedan jag var här inne och skrev.
Men när jag satt här och tänkte i min uppgivenhet kom jag fram till att detta forum finns, och att det nog inte är fel att skriva av sig någonstans där man trots allt inte känner någon.

Situationen är sådan, att jag bor med min sambo i hus med våra två barn (dottern är 3 år om nga mån och sonen 8 mån). Livet har sin gilla gång liksom, upp- och nergångar ni vet. Jag borde vara tacksam, men just nu känner jag mig bara trött på allt.

Gud vet att jag älskar mina barn, men nu känns det som att det inte är annat är gnäll och sura miner och jag blir så jävla less.
Huset är som ett bombnerslag. Det renoveras här och där, saker överallt och min lust och ork är som bortblåst för att få ordning.
Sambon och vår relation... ja vad ska man säga om den? Vi liksom bara är. Ibland glimtar lite kärlek fram, men mest känner jag att vi bara... blö. Kan man beskriva det så? Jag vet liksom inte riktigt längre vad jag känner. Jag älskar honom, men känner oftast att ska det inte vara mer än såhär?
Han försöker ge bekräftelse genom sex, men det känns som att det där är liksom inte det jag är ute efter. Jag har försökt förklara hur jag vill att han ska visa uppskattning, men det känns ju också helt fel. "Gör såhär att du..." Man bara va? Om man behöver berätta en sån sak, är man helt åt helvete och cyklar då?

Vi har haft vår beskärda del av nedåtgångar där jag vid flera tillfällen velat skita i allt och lämna honom. Och just nu, utan något gräl eller så, känner jag bara att kanske det vore bäst för oss båda om vi bara skiljdes åt.

Vad fan gör man för att få ordning på allt? Jag älskar ju honom, men jag vet liksom inte om vi har mer att ge varandra.

[denise]

När vi hade den senaste riktiga krisen i vårt förhållande tyckte sambon att vi skulle gå i terapi, men just då kände jag inte att jag behövde gå till någon som skulle berätta något jag redan visste och kände och kunde förmedla ganska klart och tydligt. Vi redde ut det efter en hel del pratande. Sedan dess har vi egentligen haft mest normala bråk och tjafs, sånt som "alla" har mer eller mindre om allt det där vardagliga.
Men samtidigt är det väl dom små sakerna som tar udden av allt. Stora kriserna förde oss närmre, iaf för ett tag. Sen kom man tillbaka i samma gamla banor igen.

Jag förväntar mig inte att vi ska kanske känna oss nykära resten av våra liv, det har jag förstått är ganska ovanligt. Men lite kär hade ju inte varit fel.

Jag älskar honom för att han är pappan till mina barn men annars vet jag liksom inte. Fan, jag behöver nog terapi...

[madddee]

Det finns alltid mer att ge (och få) i en relation!!! MEN det handlar om att både du och din sambo VILL det och för att det ska flyta bättre.

Jag och min man har gått en friskvårdskurs för äktenskap (funkar absolut lika bra för ogifta ) men en sak som den kursen slog extra hårt för är såkallad "äktenskapstid", alltså tid där NI två träffas utan barn. Det kan vara en lunch, en frukost, ett biobesök, eller när barnen har lagt sig. Och tanken är att hitta denna tid varje vecka, och att både du och din sambo är införstådda med att nu är det vår tid och prioritera den. När man har småbarn är det skitsvårt, och min man och jag kämpar på med renovering av hus vi också. Vi har mängder att göra och vi gillar det båda två, men med en liten till på gång och en ettåring som kräver en hel del märker jag att vi börjar bli trötta...

Eftersom vi gått kursen så har vi koll på våra kärleksspråk (läs "kärlekens fem språk" av Gary Chapman, finns i nätbokhandlar, perfekt om ni båda ville läsa) och min är primärt "tid tillsammans" alltså tid där vi sitter i soffan, dricker en kopp kaffe eller te och bara pratar utan att nåt stör oss. Jag fick min man att göra det igår och det ger mig så otroligt mycket, men samtidigt kunde inte han slappna av för han ville vika tvätt och städa och allt sånt för att det skulle vara "klart" innan vi satte oss ner och jag hävdar att saker och ting aldrig blir klara utan det här är tid som vi bara måste ta just nu... (du kan ju förstå krocken ) det hela utmynnade i att vi kom överens om att imorgon (läs ikväll) ska vi göra ett schema för när vi ska "träffas" efter att jag kommer hem från jobbet (han är just nu föräldraledig med vår son) och sonen har somnat och vilka kvällar som han kan få göra "sitt" eller annat på när jag kommer hem.

Vi har varit gifta i 8 år nu och tillsammans i 12år (vi träffades när vi var 17, blev ihop när vi fyllde 18) och vi båda har insett att en relation måste man bygga tillsammans, det är inget som bara händer! Det krävs både mod, tid och vilja för att få det att funka smärtfritt. Dessutom måste båda parter inse att det är det här som krävs för att hålla kärleken levande.

Oj nu blev det långt, men sånna här frågor ligger mig väldigt varmt om hjärtat (jag hjälper till ideellt med praktiska saker kring den här kursen som jag gått, jag håller inte i den själv, men fixar med fika o annat till paren som går kursen) för jag tycker den är superbra. Det borde alla par göra, inte bara för att det är något dåligt i relationen utan för att göra relationen ännu bättre! Vi hade inga uttalade problem, varken jag eller min man värderade vår relation till att må dåligt, utan vi tyckte att vi hade det fantastiskt innan vi gick kursen

Stor kram till dig och jag hoppas att ni kan lösa det här eftersom du ändå skriver att du älskar honom.

[madddee]

jag försökte leta upp om det fanns på nätet om en relations "årstider". När man är nykär så är det vår och allting spirar, det går över i en fantastisk sommar när allt är grönt och solen lyser. Sen kommer det höst och snålblåst som övergår i en kall och bister vinter. Tar man sig igenom vintern tillsammans så väntar en ny spirande vår...

Kram!!

[denise]

Oj, 12 år! Det är inte dåligt, bra jobbat!

Vi har varit ihop i fem år. Flyttade ihop efter 1 år, fick första barnet efter 2 år, flyttade till hus efter 3 år och fick andra barnet efter 4,5 år. Här har det liksom gått undan

Kanske inte så konstigt ändå att man frågar sig själv lite: Jaha och nu då?
Samtidigt som man undrar lite att ska vi verkligen redan vara här i denna situationen? Jag menar många saker jag känner nu kan min mamma relatera till och hon har varit gift med min pappa i 41 år

Äh, jag vet inte. Det är såklart så mycket som spelar in. Alla stora och små gräl, alla små vardagliga irritationsmoment osv.
Lösa problemet lär vi väl inte göra här, om ni inte är intresserade av att läsa en roman dvs Men det känns skönt att få veta att man kan snacka av sig lite och få lite tankar och ideér ur ett tredje perspektiv som är totalt opartiskt.

Någon relationskurs har jag svårt att se oss gå på, vi är tyvärr sådana som inte kan ta sånt på allvar. Inte för att jag inte tror att det kan göra nytta, utan för att jag blir så förbaskat obekväm. Och sambon likaså.

Årstiderna där, dom stämmer ju förbaskat bra. Men måste man hålla på sådär om och om igen? Kan det inte bara stanna på sommar hela tiden?

[madddee]

Jag tror absolut att man kan hitta verktyg för att faktiskt stanna i sommar under en lång period. Om jag tänker till så vet jag inte om jag och min man har kommit in i en vinter ordentligt heller... Klart att det har funnits stunder då det varit tungt och jobbigt, men vi har alltid kunnat lösa det tillsammans och ganska snabbt.

Wow vad ni har hunnit med!! men det behöver inte vara en nackdel att det gått snabbt eller att ni gjort mycket och har mycket att göra med hus och barn. Svårigheten ligger ju i att balansera allting och fortsätta låta gnistan ni har mellan er slå eld ibland. Och jag har ju ingen koll alls på er eller er situation men hur träffades ni? Vad gjorde ni då? Åkte ni på spa? Tog in på hotell? Kanske kunde det vara något att försöka få en barnfri helg/natt när ni får umgås och ladda batterierna, för det behövs verkligen emellanåt...

Nu får min telefon spelet av att skriva så här långa inlägg:-P så nu får jag lägga ner för ikväll. Stor kram!!!

[denise]

Saken är den att vi har känt varandra sedan vi var 3 och 5 år gamla. Vi bodde grannar under 10 år och jag var bästa vän med han lillasyster till för ungefär 3 år sedan. Han föräldrar har varit som mina extra föräldrar kan man säga.
Vi har väl småflörtat sedan vi var yngre men det var inte förrän vi träffades, ganska nybliva singlar båda två, på en fest och det liksom blev kärlek på riktigt.
Han bjöd hem mig veckan efter och sedan dess har det varit vi.

Vi försöker vara lite barnfria då och då, det kommer bli en del nu i höst faktiskt. Då känns det som man kan slappna av lite mer och känna att man inte hela tiden är styrd av deras behov. Men så fort barnen är hemma igen återgår man till vardagens alla måsten och då hamnar kärleken lite i bakgrunden. Vi får väl se vad hösten har att erbjuda, kanske en nytändning?

[denise]

Saken är den att vi har känt varandra sedan vi var 3 och 5 år gamla. Vi bodde grannar under 10 år och jag var bästa vän med han lillasyster till för ungefär 3 år sedan. Han föräldrar har varit som mina extra föräldrar kan man säga.
Vi har väl småflörtat sedan vi var yngre men det var inte förrän vi träffades, ganska nybliva singlar båda två, på en fest och det liksom blev kärlek på riktigt.
Han bjöd hem mig veckan efter och sedan dess har det varit vi.

Vi försöker vara lite barnfria då och då, det kommer bli en del nu i höst faktiskt. Då känns det som man kan slappna av lite mer och känna att man inte hela tiden är styrd av deras behov. Men så fort barnen är hemma igen återgår man till vardagens alla måsten och då hamnar kärleken lite i bakgrunden. Vi får väl se vad hösten har att erbjuda, kanske en nytändning?

[denise]

Nja, vi kom helt enkelt inte överrens längre. Vi låg på olika nivåer och hamnade i en dispyt hon och jag. Det har på olika vis kommit till det att hon inte vill bli inblandad i våra liv. Varken mitt, sin brors eller sina brorsbarns. Men det har inget med hur jag känner för min sambos och min situation och han klandrar inte mig för ngt.

[denise]

Nja, vi kom helt enkelt inte överrens längre. Vi låg på olika nivåer och hamnade i en dispyt hon och jag. Det har på olika vis kommit till det att hon inte vill bli inblandad i våra liv. Varken mitt, sin brors eller sina brorsbarns. Men det har inget med hur jag känner för min sambos och min situation och han klandrar inte mig för ngt.