Annons:

 
Tyck till! Hur upplever du din partner under graviditeten?

Tyck till! Hur upplever du din partner under graviditeten?

Hur är det att vänta barn tillsammans? Hur upplever du din partner under graviditeten? Tyck till i debattartikeln, anonymt om du vill!

Mindre sex, sover dåligt, utökade toalettbesök och det hemska illamåendet... Alla graviditeter är olika och den som inte bär barnet i magen kan ha svårt att hänga med bland alla gravidhormonerna. Berätta hur just du upplever graviditeten i ert förhållande, tyck till i artikeln.

Partner - Hur upplever du er graviditet? Och din gravida kvinna? Har er relation förändrats på något vis? Dela med dig kring dina erfarenheter att vänta barn.

Gravid - Och du som är gravid, är din partner delaktig i er graviditet? Bullar han/hon upp kuddar under dig när ni myser i soffan och ser till att just du har det bäst? Eller känner du dig kanske nästan helt ensam om graviditeten?

Berätta om hur det är att vänta barn, anonymt om du vill!

Kommentarer

Jag vet inte vad min sambo tänker om vår kommande bebis. Känner mig lite ensam, vet inte varför, det är inget som han gör eller inte gör. Men jag känner att han inte verkar glad över vårt kommande barn. Eller så är det som några har sagt till mig att han inte kan förstå nu att det kommer en bebis. :(

Min fru har mått mycket illa under hela början av graviditeten. Jag försökte hjälpa till så mycket som jag kunde med att handla eller ställa fram mat till henne. Nu är hon i vecka 25 och jag kan själv känna sparkarna i magen. Vi längtar!

Min man är fantastisk. Hans målsättning har varit att jag i framtiden ska tänka tillbaka på graviditeten och känna att han verkligen fanns där för mig. Han har varit med på i princip alla BM-kontroller och såklart alla UL och föräldrakurser. Detta trots att han själv jobbar inom sjukvården och får långt mycket mindre ut av all information än mig...:) Han har även förberett mig mentalt på sådant som BM inte alltid berättar... Hemma tar han stort ansvar -men det gjorde han även innan graviditeten.

Jag mår illa. Sambon tröstar. Inget sex. Sambon förstår. Men jag upplever att inget jag gör duger. Eller så är det bara jag som är extra känslig för kritik. Känner mig lite ensam om vissa saker. Pratar barnvagn, men sambon säger att det där får jag sköta. Men jag vill ju ha hjälp. Pratar inköp av babysitter mm, men sambon säger igen att det får jag sköta. Han är noga med att följa med till MVC om det är ultraljud, annars är det inte lika noga. Samtidigt är han den underbaraste... Men det är väl upp och ner det mesta nu....

Pappan är inte med i vad som händer på samma sätt som mamman. När bebisen är någon månad gammal och man får lite respons från den, då vaknar pappan till liv och visar mycket mer intresse. Det tycker både jag och mina kompisar, dom upplevde det likadant.

Jag tror man får ge karlarna lite tid, man ska komma ihåg att de gärna inte pratar så mycket utan håller det mesta inom sig (min karl är sådan iallafall). Jag ska föda när som helst nu och det känns som om det är först nu det börjar gå upp ett ljus för han att han ska bli pappa och då har han även varit med på alla kontroller och sådant. Kände också som så att han kanske inte var glad åt det kommande barnet men tror man glömmer att de inte känner som vi. Vi känner varje rörelse och illamående krämpor mm men de gör ju faktiskt inte det. Det har jag kommit fram till iallafall men det är ju olika:)

Vi ska ha om 2 ½ vecka nu och min man längtar lika mycket som jag! Vi har ett barn sen tidigare och min man har tagit mycket ansvar för honom när han kommit hem från jobbet och på helgerna och ibland tvingat mig in i sovrummet för att jag ska få min egna tid och få vila. Han är en fantastisk pappa! Jag blir lätt irriterad och känslig som gravid, speciellt i början och slutet och jag märker att han bara slappnar av och blir aldrig arg, han vet att det snart är över! =)

Hej! Jag är i v22 och känner mig väldigt ledsen. Min sambo jobbar väldigt mycket och är trött när han kommer hem. Jag jobbar själv heltid och är trött efter jobb. Haft foglossning som nu är bättre, men har fortfarande ont i mellanåt. Känner mig ensam och känslosam. Min sambo verkar inte riktigt intresserad eller hjälper till fast jag har varit trött och haft ont. Fast jag har jobbat 9 timmar en dag så kommer jag hem städar, fixar och lagar mat och han kommer hem och lägger sig på soffan och jag blir så himla arg och ledsen samtidigt. Vet inte vad jag ska göra? Han tycker han gör lika mycket som mig som jag absolut inte tycker.. Tänker mycket på hur det kommer bli sen när vår son kommit. Orkar inte med detta mer! Varför kan han inte bara hjälpa till och vara lite mer intresserad?

Jag avskyr min sambo just nu. Vi har en dotter sedan tidigare och har varit ihop i fem år, år med sina ups and downs. Men innan graviditeten funkade det bra, det var lugnt och livet rullade på friktionsfritt. Men nu (i vecka 17/18) står jag inte ut med honom. Det är som om jag plötsligt ser vilken lat jävel han är, hur fruktansvärt oattraherad jag är av honom, hans skämt (som jag tidigare garvat skallen av mig åt) är nu bara trista. Det känns som om han inte alls har någon förståelse för vad jag går igenom både fysiskt och psykiskt. Jag vill helst be honom flytta ut så jag kan få vara ensam och bara ta hand om vår dotter och få lite SPACE. Jag avundas alla singlar och undrar vad i helsike jag nånsin sett i honom..! Det kanske låter hårt och hemskt och jag har mått dåligt över det, men efter en timmes googlande så inser jag att jag är långtifrån ensam om att känna såhär. Så jag väntar med att slänga ut honom tills efter graviditeten och det första året med det nya barnet haha, jag är nog inte mig själv och bör kanske inte fatta såna stora beslut i den här hormondimman...
Annons: