Nån som mig med generaliserad ångest, dödsångest och svår hypokondri del 2

Jensan; Tack för ditt inlägg. Ja jag hoppas det den här ihållande går över snart! När jag tittar på den här ryckningen ser den väldigt otäck ut som om det fladdrar under huden. Så jag blir rädd att det beror på atrofierad muskulatur
Jag hoppas att jag har samma sak som dig (helt ofarligt). Jag är så sjuk orolig just nu och den här envisa ryckningen e så störande, jag visste inte ens att man hade muskler där vid knät men det hör väl till lårmusklerna.
Hur många ryckningar tror du att du per/dag? Jag försökte räkna en gång men det var så många så jag tappade räkningen. Den här i knäet rycker typ non-stop idag, jätte jobbigt! Vissa ggr snabbare och hårdare, vissa ggr mjukare och långsamare hur som helst ser det väldigt äckligt ut... Jag önskar att det inte är als!
Nej jag har aldrig gått i KBT, jag har önskat det men resurserna finns tydligen inte. det är tydligen bättre att medicinera än att ta tag i problemet från grunden
Stor kram till dig!

Li: Jag kan nog inte heller räkna antalet ryckningar, det är ju nästan någonstans det rycker hela tiden. Vet att jag en gång förra omgången pratade i telefon med min mamma och ville säga varje gång det ryckte någonstans bara för att hon skulle förstå hur mycket det verkligen var, men det gick knappt att hinna med.

Försök att inte studera ryckningen! Jag vet ju precis, har gjort det otaliga gånger, men det gör bara att allt blir ännu läskigare och att fokus blir totalt på det kroppsliga.

Jag har också funderat mycket om det där med musklerna omkring knäna eftersom jag har en massa konstiga gropar och hålor (atrofi) på utsidan av knäna (höger knä som också känns värst ser faktiskt jättekonstigt ut). Finns det verkligen muskler där eller är det bara senor, och kan det verkligen rycka så då? Kollar man anatomi-böcker (jo det har jag gjort otaliga ggr) så ser det inte ut som att det ska vara annat än senor där.

Vad tråkigt at höra att du inte kan få KBT. Jag fick ju det (om än för få ggr), och det i kombination med medicin hjälpte mig då. Hästjobbet gör man ju själv, men man får iallafall med sig lite tips på hur man kan tänka. Det hela handlar ju inte om att hindra ångesten utan att acceptera den och möta den med andra tankar, att mota olle i grind helt enkelt. Man måste också lära sig att leva med ovissheten om att man kan vara/bli sjuk och dö (hemska tanke, jag vet!). Jag fick exempelvis gå omkring med en lapp i väskan där det stod "Jag har kanske cancer" (var rädd för cancer då jag började där men gick sen över till als eftersom det började rycka). Kan skratta åt det nu, men då var det verkligen superläskigt och ångestfyllt att titta på den. Jag fick också försöka att vända mitt fokus utåt, att sitta och blunda och koncentrera mig "utåt", till exempel på fågelsång eller något annat ljud, uppmärksamma allt jag hörde runt omkring mig. Detta för att bryta den kroppsliga fixeringen, jag noterar ju konstant minsta känsla i kroppen (och betydligt värre var det då). Något annat jag fick höra var också att vara proaktiv, alltså att göra allt jag tänkt göra om jag mådde bra, precis som vanligt istället för att stanna hemma eller vad det nu var jag ville göra "eftersom inget ändå var någon idé nu när jag var sjuk". Det är inte lätt, men just det här sista försöker jag faktiskt att göra. Livet får ju inte stanna upp bara för att /om man blir sjuk. Jag vill också återigen rekommendera dig att läsa de böcker av Ingvard Wilhelmsen som jag tipsat om innan.

Nu låter det ju som att jag kan hantera det här så bra och att jag inte tror att jag är sjuk på riktigt utan vet att det enbart är psykosomatiskt, men så är det inte tyvärr. Jag har så mycket konstiga känningar i mina muskler så det är inte klokt, och jag kan inte tro att det kan bero på nåt annat än att det verkligen är als. Men jag klarar ganska bra (just nu) att hålla den kraftiga ångesten borta, och det är ju skönt. Oron och fixeringen finns där dock konstant. Jag menar, känns det inget så tänker man ju att "nu känns det ju inget", eller "nu rycker det ju inte", och då kommer det ju direkt! Jag vill bara inte känna något alls, bara vara som vanligt!

Jensan; Så sant det du säger. Jag måste försöka och inte titta på det men nu har jag fallit in i gamla vanor och börja leta efter atrofi på låren och runt det "ryckande" stället. Det som får mig att må så mycket sämre är att jag nämnde till en kompis(som ej vet om mitt tillstånd o als rädsla) att jag haft en ryckning i vänster "knä-lår" i snart en vecka och jag fick reaktionen "men OJ, har du sökt på nätet. Det är ju inte normalt att ha det sååå länge. Nån h på sin höjd men inte i flera dygn". Så nu mår jag ju 1000 reser värre hur det nu är möjligt? Visst jag har tidigare haft en ryckning i ögonlocket i typ en månad men annars några dagar på sin höjd. Inte såhär intensivt å så länge. Imorse samma sak, vaknade av oavbrutna ryckningar. Ja gud hjälpe mig...

Li: Det uttalandet hade också gett mig kraftig ångest Men du vet ju betydligt mer än din kompis om als och om alla dina ryckningar PLUS att du är undersökt x flera av neurolog som alla säger att du är frisk! Försök att tänka på det istället! :) Om en ihållande ryckning skulle vara liktydigt med sjukdom så har ju jag definitivt också als, utan tvekan. Min kindryckning har hållt på i över två månader! OK, inte precis hela tiden, men flera ggr dagligen. Detsamma gäller fötterna! Plus att jag har en massa andra konstiga muskelsymtom. Nu är det så många år sen jag blev undersökt av neurolog, så jag kan inte ta till mig det nu egentligen. Jag vet inte om jag är frisk nu, det känns inte så med tanke på allt kroppsligt. Idag har det ryckt massor i ansiktet och jag hatar det så! Det hoppar omkring runt munnen och kinden och näsryggen sätter också fart som vanligt. Var iväg hos några vänner som bor flera trappor upp, och jag tyckte det var jättesvårt att gå ner för trapporna när vi skulle hem, låren kändes som att de skulle klappa ihop hela tiden, och det stressar mig något enormt såklart. Samtidigt vet jag att jag redan innan jag går ner fokuserar på hur det kommer att kännas (förväntansångest, typ).

Jag hoppas att du inte låter ångesten ta över nu, den här nya ryckningen du har är bara en som alla andra! Jag hade en i handen (tum-muskeln) som satt i två veckor , konstant (kändes ibland, ibland inte) och syntes HELA tiden! Det var 3,5 år sen och den har INTE kommit tillbaka! Jag vet ju så väl hur det är att hålla på att studera sig själv efter nya konstigheter, och alltid hittar man ju något, tyvärr (det hade förmodligen alla gjort). Försök att låta bli!

Li: Hur är det med dig? Hur går det med knäet?

Jensan: Tack för ditt stöd och att du delade med dig om din "tum-upplevelse". Med knäet är det bättre..peppar,peppar..idag har det inte ryckt men jag vågar inte hoppas för jag vet hur besviken man kan bli Jag känner mig svagare dock och idag har det ryckt ett flertal ggr i låren, vaderna, fötterna och facet. Men jag HOPPAS verkligen att jag slipper de ihållande ryckningarna ett tag, de är så j-la hemsk. (har haft mycket av dem i slutet. (Just nu rycker det som crazy i min arm) ja, man vänjer sig aldrig...
Hur är det med dig? Mindre ryckningar?

Ja det värsta man gör är att titta på ryckningarna, de ser så j-la otäckt och onormalt ut!

Kram!

Li: Vad skönt att knäryckningen har lugnat ner sig. Här är det lite upp och ner. Just när man tycker att det känns lite bättre så blir det värre igen och nu ikväll har ansiktet rockat loss rejält. Jag avskyr det så, det känns SÅ onormalt! Benen har också känts hemska idag, inte ryckningarna främst utan svaghet/trötthet och en massa konstiga draganden och stramanden i musklerna. Det är så obehagligt när nedre delen av lårmusklerna (ovanför knäna) konstant känns så svaga och mystiska. Tycker mig ha svårt att stå och stödja över på ett ben om du förstår hur jag menar, för det känns så skumt i knäna då, precis som att jag är för tung för mina egna knän (vilket jag inte är).Tycker också att det börjar bli jobbigt att ha så ont i alla leder också, på morgnarna är det hemskt när det gör ont i handleder, fotleder, fingrar osv. Känner mig ibland som en 90-årig gammal tant. Den här stelheten oroar mig också ibland eftersom jag någon gång läst att stela muskler också kan vara ett symtom. Nej du har rätt i att man aldrig vänjer sig vid denna skit!

kram på dig!

Jensan; Ibland är det skrämmande hur lika symtom vi har! Exakt den muskel du beskriver stramar/känns konstig på mig också! Jag känner av det när jag går, jätte obehagligt!
Ja ansiktet är otrevligt å rycka i. Jaq har generellt mycket ryckningar nu, är jätte less. Jag har även ont i leder och känner mig stel. Det känns helt omöjligt att känna att detta är psykiskt! Det känns som om det måste vara någonting som orsakar alla dessa konstigheter!

Li: Ja det är verkligen massor som stämmer överens! Igårkväll hade jag en svacka och kände mig verkligen uppgiven. Har en oerhört irriterande ryckning i höger ögonlock som sätter fart så fort jag blinkar till lite hårdare. I normala fall brukar jag inte bekymra mig om ryckningar just där eftersom jag läst att als inte engagerar ögonmuskulaturen, men nu känns det ändå oroväckande. Den har hållt på i två dagar nu... Suck!
De omkring mig som vet tror att det hela är stressrelaterat och pga sömnbrist, men jag kan inte fatta att det skulle ge sådana symtom. Och benen, varför skulle de bli strama av det? Och jag känner mig inte så överdrivet stressad heller...

Jensan; Det är oerhört irriterande med ögonryckningar, men jag har också hört att ögonryckningar är HELT ofarliga! Det är tecken på trötthet och stress. Men jag vet att det är störande, jag hade det i ögat som sagt över 1 mån!
Och med en bebis är man ju ständigt trött. Jag har även hört om dem som fått det pga av brist på folsyra och med dig som ammar skulle ju inte heller det vara konstigt...
Tråkigt dock att du också hamnat i en svacka, vet hur hemskt det är.
Hoppas du får en bra helg
Stor kram