8 månaders bebis vaknar ofta på natten

Ja, visst kan det vara separationsångesten som knackar på dörren men jag tror på att det kan vara möjligt att påverka. Funderar kring fem minuters-metoden men tror inte att jag har hjärta nog att höra henne skrika. För det kommer hon att göra.

Hon kan även agera liknande på dagtid. T.ex. om hon ska vara med sin pappa/annan istället för mig. Hon gallskriker och verkar hyperventilera men så fort jag tar henne så lägger hon av och drar till med ett leende istället. Detta beteende är ju bara en prövning från hennes sida, hon får bestämma genom att gråta, skrika och sparka. Det har vi nu börjat korrigera eftersom att jag inte alltid kan vara på plats. En föräldraledig mamma behöver också duscha, städa och lämna hemmet emellanåt ????

Kan det få vara så att även nätterna går att rädda? Jag menar att hon kanske vaknar på nätterna för att hon, i ren ilska, inte får som hon vill? Hon är ju trots allt äldre nu och kanske börjar lära sig hur man ska göra för att få den uppmärksamhet som hon vill ha?! Hon bestämmer ju inte, och hon måste lära sig att sova samt somna om på egen hand. Jag vill visa henne att hon kan känna sig helt trygg för vi finns bara utanför.

Hm.. Frågorna man ställer sig som småbarnsförälder tar aldrig slut.

Jag kan inte bära runt på henne, hon väger snart 10 kg vilket är jättemycket för min lilla kropp och ryggen tar skada. Det är ingenting jag vill heller, bära runt på henne. Hon börjar bli för gammal för den perioden tycker jag. Vi bestämde oss ganska tidigt för att vi inte skulle bära och dadda för mycket med henne. Vi är två ganska självständiga föräldrar som med jobb på båda håll försöker lösa familjesituationen. Det innebär att vår tjej ofta behöver vara med andra människor än oss vissa dagar. Det är dessutom dags för dagis snart och hur fungerar det om det bara är mamma som gäller?

Angående samsovningen så vidhåller jag vid vad jag tidigare sagt. Vi vill inte ha henne i vår säng och har aldrig haft. Hon har alltid sovit i sin spjälsäng. Detta beror dels på att hon klättrar ur men det är även så att min sambo och hennes pappa rör sig alldeles för mycket, har har spasmer i benen på nätterna pga ryggsjukdom.

Vad jag försöker säga är att det inte är lika enkelt för alla barn och föräldrar. Alla situationer är olika och i slutändan känns det som att fem minuters-metoden kanske är något för vår familj. Jag är själv uppväxt med den metoden.

När jag läser igenom det jag nu skrivit så låter det hårt och kallt men så är det verkligen inte. Vår dotter är emellertid hyfsat självständig och framåt redan. Hon är omgiven av en stor kärleksfull familj. Hon måste bara förstå att alla är lika bra som mamma. Och att hon kan sova tryggt i sin egen säng. Hon har ju faktiskt gjort det tidigare, innan separationsångesten, så nog borde vi kunna hjälpa henne tillbaka till hur det en gång var.

Är det ingen som provat med metoden och har erfarenhet av den? Nog kommer hon skrika men vi finns ju där hela tiden. Och att skrika är inte farligt, inte heller att vara arg.

Jag tror så här; genom att plocka upp sitt barn på natten gör man behovet av närhet större än det faktiskt är. Jag tror tvärtom mot gör ovanstående, man visar sitt barn att det är farligt att ligga ensam och sova i sin spjälsäng. Kan det inte vara så? Flertalet barnavårdscentralerna rekommenderar fem minuters-metoden så det måste ju finnas någon form av belägg för att den faktiskt gör mer nytta än skada.

Alright, jag ska uppdatera er litegrann;

Inatt har vår dotter sovit från kl 21 till kl 07.30. Endast ett uppvaknande i natt och då gav jag vatten istället för mat. Hokus pokus? Nej, vi testade 5mm fast vi gjorde lite justeringar. Vi gick in var tredje minut, la tillbaka henne på rätt plats i sängen, gav henne nappen, strök henne över pannan och sa, vänligt men bestämt, godnatt gumman, vi är bara utanför. Allt detta samtidigt som vaggvisor spelades upp. Vi var precis utanför och vi viskade inte när vi pratade, vi lät henne veta att vi verkligen bara var utanför. Efter ca 15 min sussade hon sött. Ty hon hade somnat helt på egen hand. Naturligtvis skrek hon under den kvarten det tog. Men jag kände mig verkligen lugn ändå, jag hörde att det var hennes "arg-skrik" och inte "ont- eller ledsenskrik".

Eftersom att hon tidigare inte varit nöjd med att ens ligga bredvid mig om natten och känna närhet så var det nog inte separationsångest, ansåg jag. Separationsångest har varit när hon skrikit i panik för att jag lämnat henne med sin pappa eller någon annan och hon har sett mig gå. Jag är helt övertygad om att hon redan passerat perioden av separationsångest om nätterna. Hon har vaknat och skrikit i rop på hjälp och då menar jag verkligen hjälp att sova. I natt har vi visat henne att det är helt ofarligt. Jag kan passa på att nämna att hon imorse när hon vaknade var gladare och piggare än nånsin.

Hokus pokus? Nä..

Det går faktiskt att lära små barn vissa saker, det behöver dom. Min tös har alltid varit oerhört tidig i sin utveckling. Hon kröp vid 5 månader och började gå nu i dagarna. Hon har lärt sig att vinka och klappa händer för länge sen. Så igen till er som säger att mitt barn fungerar enligt boken; nej. Jag kan inte ha henne i bärsele. Hon vill krypa/gå och se saker, upptäcka. Och nej, hon kan inte ligga med oss i sängen, inte heller på madrass på golvet. Hon kryper i väg och vem vet vad hon kan hitta på mitt i natten å egen hand om jag ger henne den möjligheten?

Vidga era vyer, alla barn är olika och alla barn behöver olika. Alla föräldrar gör vad som är rätt. Jag tackar och bockar för att ni svarat på mina frågor och gett mig era råd. Även om det inte riktigt var vad jag sökte.

Tack för mig.