Jag väljer att inte citera ditt svar till mig eftersom det är långt och min mobil, eller familjeliv, gillar inte att redigera citeringar. Men jag är glad att du fått det intrycket av mig. Jag försöker agera korrekt även om det händer att jag skriver dumheter jag med.

Jag har en känsla av vad du menar. Jag var insnöad på någon slags altruism och hade därför kända förebilder som jag såg som föredömen. 

När jag insåg att deras altruism bottnade i en föreställning om sig själv som moraliskt överlägsna samtidigt som dem inte agerade i linje med det föll dem djupt och har aldrig tagit sig tillbaka upp. Jag tror heller aldrig det kommer ske. Trots att jag hittade samma falskhet hos mig själv. Jag jobbar på det. Kan tänka mig att det är svårare för en känd person att få sådana insikter Eftersom de får uppskattning från alla håll och kanter.

Sen tror jag, i själ och hjärta, att 99,9% av alla människor vill väl. Det är bara svårt att förstå vad som är rätt. 

Men jag förstår verkligen ditt ställningstagande. Jag har också slutat konsumera produktioner av de personer jag såg igenom. Det finns inga fördelar för oss att konsumera sånt som gör oss på dåligt humör.

Och nu drog jag alltså inga likhetstecken mellan ditt ämne och mina erfarenheter alltså. Likheten är väl snarare hur vi reagerade.

Mycket likt. Det känns som om du verkligen förstår. Därför har jag inte mycket att tillägga, åtminstone inte just nu, vilket faktiskt känns lite snålt, med tanke på hur mycket jag uppskattade ditt svar. Tack för att du bemödade dig om att skriva. 

Tack själv, det märks att du är en tänkande, reflekterande människa och det gör dina inlägg läsvärda.

Nej, jag har inte sagt att fans är sjuka. Kändisar har nästan uteslutande någon form av histrionisk personlighetsstörning. 

Att vara ett fan som hänger efter kändisar är förvisso inte normalt utan sker främst bland de i yngre tonåren men det behöver inte vara en indikation på sjukdom.

Du verkar känna dig bortgjord av Hanna Hellquist. Det hade kunnat vara du, tänker du dig, som närmat dig Hanna och sagt något berömmande och nu när du vet hur hon känner för sådant så sårar det dig. Men Hanna mår ju inte bra, hon orkar inte vara transparent och vänlig även om det är människor som uppskattar henne som tar kontakt med henne. Hon orkar i alla fall inte alltid med det, och det är ju väldigt mänskligt och därför lätt att förstå. Jag ser inte alls att hon gett uttryck för att vara eller känna sig som förmer - tvärtom är ju hennes problem att hon delat med sig av oerhört svåra saker och sedan inte alls har krafter eller möjlighet eller lust att fortsätta det samtalet vid andra tidpunkter än dem hon själv väljer. 

Du tar det personligt eftersom du investerat tid och känslor i Hanna och hennes texter men du kan ju välja att även framledes intressera dig för de ämnen som Hanna skriver om och tycka om hennes sätt att tänka kring och formulera sig kring dessa utan att för den skull (i fantasin?) eftersträva en nära relation med henne. Nu vet du ju hur hon upplever det när människor kontaktar henne och kan därför låta bli att göra det även om tillfället skulle uppenbara sig. Men att läsa hennes krönikor, lyssna på hennes radioprogram och titta på hennes tv-program har ju inget alls med det hon berättade att göra. Det invaderar ju inte hennes privata sfär och den har hon förstås rätt till, alldeles oavsett hur mycket hon lämnar ut om sig själv, sitt liv och sina erfarenheter. 

Jag förstår att du tolkar in att jag skulle eftersträva en vänskap med Hanna, eftersom jag använde ordet vän när jag försökte beskriva den influerarroll hon och andra haft i mitt liv. Det gäller främst på det sätt vilket jag skriver. Där har Hanna och flera andra som skrivit självutlämnande text haft en enorm inverkan. Tidigare utgick jag inte från mig själv i mitt skrivande på samma sätt, men på grund av bland annat Hanna så började jag göra det. Nu har jag återgått till att skriva mer utifrån fantasi, när jag inte skriver noveller baserade på saker jag ser och hör och läser om. Så det är främst som skrivande människa hon har influerat mig.

Jag har inte lyssnat på exempelvis Morgonpasset där jag vet att hon jobbade förut, och På spåret där hon varit med tidigare har jag knappt sett. Jag såg det i fredags främst i syfte att se hur jag skulle reagera. Jag tyckte att Kristian Luuk såg fixad ut och att Fredrik Lindström såg ut som vanligt. Tommy Körberg sjöng bra men när jag ser Helen Sjöholm kan jag bara tänka på när hon tafsade Newkid på rumpan i Så mycket bättre. Nu kommer jag inte längre att behöva se sådant, så det är ju skönt.

Man kan ju föreställa sig hur man skulle fungera med den ena eller andra personen i verkligheten, och jag har aldrig haft en känsla av att "den där Hanna, hon skulle trivas toppen med mig i verkligheten", tvärtom. Det är som skrivande person jag beundrade henne och det är som skrivande person jag nu sörjer henne. Hon är väldigt bra på vissa saker, men när jag tänker efter har det funnits ett stråk av det där överlägsna ända sedan hon skrev något om en pennkjol köpt på NK runt 2000 när hon skrev på Namn och nyttsidan i DN. Jag tar upp detta för att ge en bild av exakt hur länge jag läst hennes texter. Det kanske gör min besvikelse mer begriplig om inte annat. 

Texten om att hon mår dåligt över att människor kontaktar henne tyckte jag inte var en bra text. Det var inte bara ämnet jag inte gillade utan hela tilltalet, känslan och perspektivet i texten. Något som fungerade väl var att hon rapsodiskt skrev att hon var Marilyn. Det invokerade det större självet hon lever i och drömmen om att vara Marilyn gestaltade Hannas känsla av att vara villebråd och lovligt byte för den lilla tant som kom fram och som hon blev arg på.

Inte heller texten efter den, då hon skrev att hon träffat tanten igen på bussen, som då skulle ha kommit fram och sagt sig förstå att det blivit fel och även förstått Hannas perspektiv kändes trovärdig. Även om det vore sant så är skadan redan skedd.

Det finns mycket annat att läsa. Marcin Wicha är vad jag förstår kulturskribent när han inte är författare, men nu skriver ju just han inte på svenska. Någonting positivt med det fruktansvärda kriget som på fredag pågått i ett år var att tidningarna köpte in texter av ukrainare och ryssar. Om de var bättre än den emotionella pornografi man annars får hålla till godo med? Ett rungande ja!

Jag tycker annars att du sammanfattar mycket av det jag känner väl, och jag uppskattar din, vad jag uppfattar är god vilja, att jag inte ska kasta ut barnen (kändisarna) med badvattnet i jacussin på trädäcket. Tyvärr är känslan att jag måste ringa någon som spola bort hela kändissjacussin med högtryckstvätt. 

Jag hade tänkt skriva till dig att jag tänkt efter och då förstod ditt inlägg bättre, men nu hade du redan svarat. Jag "hänger inte efter kändisar" , men som jag skrivit tidigare i en tråd som blev raderad har jag gått fram till kanske 5 kändisar på stan under 20 års tid, samt faktiskt skickat DMs. Fyra stycken på 10 år. Det är kanske mer än de flesta men inte direkt stalkigt, väl?

Hannas vän som hon i Hannas baby ville skulle donera sperma till henne, Oscar Zia, berättade på Carina Bergfeldt att han skickat ett DM med en låt till Veronica Maggio, som också var där. Han hade återkallat sitt DM. Jag vet inte om det var sant. Jag misstänker att kända människor ibland berättar saker som inte är sant för att det ska vara underhållande. Men nu drar jag iväg.
Egentligen håller jag ju med dig, om att det sunda är att ha andra intressen än kända människor. Mitt problem uppstod för att mitt intresse för kreativa näringar är intimt förknippat med kändisar. Den biten vet jag inte hur jag löser ännu. 

Allt är ju relativt - jag var tvungen att googla vad DM betyder, och jag tror inte ens jag sett 4 'kändisar' på 20 år. Eller ens sett 4 i hela mitt liv (om de inte stod på scen eller på TV). Kan för mitt liv nu inte ens minnas jag sett en enda, men kan det vara möjligt....

Som jag förstått det bor du i USA. Jag bor i Stockholm, och om man rör sig i centrala delar av denna stad och är en person som använder gammelmedia ser man då vad jag menar med kändisar, eller offentliga personer snarare, i vid betydelse. Det är alltså inte så att jag med andan i halsen hängt efter Marilyn Monroe, Elvis Presley, Fred Astaire och James Dean och "bara måste få säga" mitt till Elvis när han i godan ro letar efter en ny duschkräm på närlivs, utan jag menar att om Hanna är en kändis så är de andra som jag uppmärksammat på min beundran också det.

Jag känner att trådarna har hjälpt mig att bearbeta, särskilt denna tråd. Det känns inte längre så farligt att jag både gått fram till folk och skickat DMs, men Pope Joan träffade alldeles rätt när hon menade att jag kände mig bortgjord av Hanna.
Det är värre att bli skammad av nån man gillar, men samtidigt har jag nog haft en smygande känsla av att detta med att skriva om smärtsamma saker inte självklart är av godo länge.
När jag i SvD äste en recension av Sebalds bok, där en psykisk sjuk judisk man framställs just så, som en psykisk sjuk jude vilken av recensenten gullifieras för sin avancerade referensapparat, så blev jag än mer övertygad om att självutlämnande har hög risk att bli pärlor för eller av svin, alldeles oavsett syfte.