Den första riktiga (och enda) kärleken.

När jag var 17 år träffade jag en tjej som var 14 år, vi blev ihop och det blev på riktigt, i princip flyttade vi ihop fast hos någon av våra föräldrar. Vi klickade och hade kul ihop på alla sätt. Hon var naturligt mjuk och go och vänlig till sättet och vi hade tre fantastiska år tillsammans. Vi helgfestade väl med bärs som alla gjorde på den tiden (sent -70 tal) men absolut inget mer.

När jag gjorde min värnplikt som blev 15 månader lång och dessutom på väldigt långt avstånd från hemmet så tog det slut på hennes initiativ, vilket i princip krossade mig fullständigt. Jag hade en tuff period efter det innan jag kom i fas igen och kunde hitta andra glädjeämnen i livet.

Efter några år med kortare bekantskaper och mycket fokus på sport och andra aktiviteter så blev jag ihop med min nuvarande sambo, det är nu 35 år sedan.

Jag har inte haft kontakt med min ungdomskärlek,då jag flyttat till annan ort men någonstans inne i mig har hon alltid funnits.

Nu har det hänt något tragiskt och hon har avlidit under omständigheter där missbruk och annat stök tydligen är inblandat. Jag är förvånad över min reaktion, dels så sörjer jag henne som min stora kärlek trots att det gått 40 år sedan vi var ihop, dels sörjer jag över att hon verkar ha fått ett dåligt liv, vilket jag inte kan förstå att hon skulle gå till.

Jag känner bara att jag måste skriva av mig, det här är lite svårt att lufta med familjen, att jag fortfarande har så överraskande starka känslor för henne.