Försökt i tre år min man vill ge upp
jag är så sjukt ledsen, i tre år 36 månader har jag hoppats på att bli gravid och i 36 månader har jag grinat när mensen kommer. Senaste månaderna har jag fått tvinga min man som lessnat och inte längre känner att han villl ha barn. Jag hade satt den här månaden som slutdatum, mentalt. Hade önskat att min man var med på noterna och hade velat köra all in, sex hela veckan runt äl. Men han säger definitivt nej nu. Han vill inte längre, han är också rädd att vi ska få missfall eller hamna i en situation vid ultraljudet att barnet kanske inte är helt friskt. Jag är 43 han är 47. Vi har en fantastisk son sedan tidigare. Åh vad jag älskar min son. Men jag har ända sedan jag höll min son första gången i famnen känt att jag vill ha fler barn. Vi försökte redan 10-11 månader efter förlossningen. Min son kom till på andra försöket så vi var nog lite att det här kommer gå fort. Jag blev gravid redan efter andra försöket igen men det slutade i missfall.Det är så fruktansvärt jobbigt att kommit till ett slut, att vi inte kommer få fler barn. Dels känns det jobbigt för mig, att ta tag i alla barnsaker jag sparat tom barn nr2. Men sen tänker jag så på min son. Han är 4 år och har inte frågat eller saknar något syskon än. Kanske han aldrig kommer göra det. Men jag känner sån sorg att jag inte kan ge honom ett syskon, att han aldrig kommer bli farbror, morbror eller att hans barn aldrig kommer ha kusiner. på. Hans sida. Att han kommer få stå ensam den dag vi dör, ensam med allt dödsbo och sorg. Att han inte kommer ha någon att dela minnen från uppväxten med?jag ångrar så att jag inte tog tag i vår ofrivilliga barnlöshet redan för 2 år sedan. Jag var kontakt med vården flera gånger men eftersom jag passerat 40 och redan hade ett barn gav de mig ingen hjälp. men jjag ångrar att jag inte stod på mig mer. De gjorde några tester, sköldkörtel osv och allt såg bra ut. det gav mig hopp. Men varför bad jag dem inte fortsätta när det såg bra ut. Jag har varit rädd för tabletter för att utöka ägglossningen. Samtidigt har de sagt att allt tyder på att jjag har regelbunden ägglossning och då ska man inte ta tablette. jag får utslag på clearblue exakt på dag 12 varje månad, ägglossning dag 14 och mens 14 dagar senare.
jag ångrar att jag inte tagit tag och hårdtränat, tänk om en extrem träning efter förlossningen hade gjort att jag blivit gravid. När jag blev gravid med min son var jag nästan underviktig och tränade hårt.
istället har jag varit så rädd efter missfallet att träna för hårt för att få missfall,när vi har försökt att skaffa barn.
jag har pendlat sista tiden med att se fördelarna med ett barn. Jag har så mycket tid att ge min son som jag ser att tvåbarnsmammor inte kan ge. De behöver fokusera på den nyfödda bebisen men jag kan åka rutchkana å bada leka fullt ut osv med min son.
men jag är så orolig att han ska känna sig ensam, när han blir äldre och inte har någon syskon. När vi åker på semestrar osv.
jag längtar så mycket efter en bebis till och jag blir så ledsen på min man som gett upp och inte villl försöka. samtidigt köper jag hans argument, jag har själv tänkt tanken att vi har det så bra, vår son är fantastisk. Och om jag blir gravid nu så kommer jag vara 62 år när hen tar studenten. 74 när hen är 30. Men samtidigt känns det viktigt med ett barn till just för att jag är gammal förälder så att min son inte blir ensam. Men jag kommer inte kunna övertala min man och vi verkar inte kunna bli gravida, jag förstår inte vad som är fel?
han har inte testat sig överhuvudtaget och har inte velat göra några privata utredningar. å även där med tanke på vår ålder så har privata kliniker som jag varit i kontakt inte rekommenderat oss konstgjord befruktning. Jag förstår bara inte hur det kunde vara så lätt för 4 år sedan men inte nu de senaste tre åren. Vad kan ha hänt? Stress, sömnllöshet osv kan absolut spela in men det är så jobbigt, allla mina vänner har nu två barn, och vi har kämpat å kämpat o nu verkar det vara definitivt slut på kämpandet.
