Vill rädda en relation som är påväg att ta slut

Behöver bara hjälp att förstå en sak.

-hon säger att hon älskar mej

-det finns ingen annan för henne

-hon ser att jag ändrat på mej

Varför vill man inte ge det ett försök? Både för oss och barnens skull, hon har själv sagt att det är ju optimalt om alla bor under samma tak.

Denna tanke snurrar runt i mitt huvud konstant, drömmer tom om det.

Grejen är att vi för en proxy diskussion här, eftersom det mesta vi skriver riktar sig egentligen till den kvinna som vi bara känner till genom TS beskrivning. Det som klart framgår att den här kvinnan är innerligt älskad av en ofullkomlig man, som fortfarande inte har gett upp trots att han inte heller upplevt relationen som perfekt och trivsamt för egen del heller. Men han tror på att det går att göra det bättre, bara man bestämmer sig för att vilja det. Förlåta varandra för allt som man inte lyckats göra perfekt i den första vändan, ta vara på lärdomar man dragit av sina tillkortakommanden, och satsa igen, lite visare den här gången, lite mindre vis än nästa och nästnästa gång, men så är det att vara människa och så har man en chans att bygga kärleken på lång sikt. 

Det är den insikten som gör honom i mina ögon värd att uppskatta, lyssnas på och älska. Det är bara min åsikt, den kan jag inte tvinga på vare sig andra som kommenterar, eller hans sambo. 

Ensamlivet kan te sig attraktivt och spännande, inifrån en till synes utmattad parrelation (fast man undrar på vilket sätt det skulle bli lättare att vara ensamstående mamma med 2 barn, när missnöjet tycks bero på att mannen inte hjäper till tillräckligt, visst, hon skulle slippa tvätta hans kalsonger), men det är lika stor risk att nyhetens behag bleknar och vardagsledan infinner sig på samma sätt som i parförhållandet. Det framstår ju föga sannolikt att en kvinna i 30-årsåldern ska leva resten av sitt liv ensam, eftersom hon blev sååå besviken på alla män efter att ha levt med ett exemplar som TS? Då får hon starta från ruta noll igen med en ny person så småningom. Tänk om han sedan också visar sig ha fel och brister? 

Jag tror säkert att TS fru var förälskad i sin man i början och trodde på att relationen skulle hålla för att de skulle se sina barn växa upp tillsammans. Nu är förälskelsen över och där drömprinsen fanns står nu en människa. Som vill försöka igen, som framförallt vill ändra på sig själv och inte på sin partner. Istället för att kräva upprättelse för gamla oförrätter? Han vill något, istället för att passivt vänta på att rätt känsla ska infinna sig av sig själv. I min värld är det kärlek och jag tycker synd om den som bara kastar ifrån sig en sådan kärlek.

Plus att leva med att ha slitit en annan persons kärlek ur sitt hjärta, sin egen kärlek också för den personen som dessutom är förälder till ens barn? ja, alla som vill får gärna skratta ut mig, men jag tror faktiskt inte att man nånsin blir riktigt hel efter en sådan sak. Friheten har ett pris. 

Nu är det slut. Igår tog vi av oss ringarna :(

Igår mer eller mindre krävde jag ett beslut, för det gör oss bara illa att gå runt som vi gör nu.

Hon sa att hon varken kommit framåt eller bakåt under dessa veckor.

Hon mår så fruktansvärt dåligt, ibland säkert värre än mig själv, hon är så ledsen att hon har denna känslan och får dåligt samvete för det. För hon ser på mig att jag har förändrats och fått en annan syn på saker, men det har som sagt gått för långt för henne.

Hon vill vara själv och hitta tillbaka till sitt lyckliga jag.

Jag respekterar hennes känsla till 100% och det har jag sagt till henne, även fast det gör ont.

Mitt enda hopp nu är att blicka framåt och hoppas vi kan hitta tillbaka när hon börjar må bättre i sig själv, för hon är den enda för mej ?

Det som skrämmer mig i många reaktioner här är den totala begreppsförvirringen mellan prestation och kärlek. Riktig kärlek försvinner inte bara för att motparten inte dammsuger x antal gånger. Det verkar som många kvinnor är oförmögna att göra skillnad på riktiga svin till män och välvilliga, ofullkomliga sådana som har den medfödda klokheten att veta, att en relation inte är perfekt av sig själv, den måste byggas gemensamt. Inser man att något inte fungerar, så försöker man lösa det, göra på ett annat sätt. Det är precis som TS försöker göra. Läs hans inlägg, inte en enda gång har han skrivit illa om sin sambo, trots att hon gör honom ensamt ansvarig för allt, trots att hon har tydligen psykat honom i veckor, trots att han också mått skit. Det som är skevt är bara för att han tar ansvar, dvs, agerar som vuxen och tar hänsyn till sina familjemedlemmar, sin sambo och sina små barn, anses han inte må tillräckligt dåligt för att förtjäna sympati. Detta tycker jag är helt sjukt, och målar ingen smickrande bild över oss kvinnor i allmänhet. Jag känner mig rent av äcklad av den här inställningen, faktiskt. 

Givetvis lider jag med frun också, har inte alls svårt att fatta att hon också mår fruktansvärt dåligt, och behöver stöd och förståelse. Det är inget bra sinnestillstånd att fatta livsavgörande beslut i. Det stöd och förståelse som hon får av den som är mest relevant, avvisar hon och väljer att vara kvar i problemen och fortsätta skylla på sin man. Nu har hon uppenbarligen tagit steget att bryta upp. Det är så fruktansvärt sorgligt. Vilka konsekvenser det får, inte bara för mannen som älskar henne, utan framförallt för två små barn som ska utsättas för en uppslitande skilsmässa, flytt, två föräldrar som mår skit på varsitt håll, sämre ekonomi, en vecka här-en vecka där pingpongboende för resten av sina barnaår? allt det här liksom, självklart att hon, ensam, ska få utsätta sina närmaste för, bara för att hon mår dåligt och egentligen inte ens vet vad hon vill. Var finns garantin att hennes dåliga mående vips, upphör, när hon separerar? Det står inget heller om att hon skulle försökt söka professionell hjälp för att ärligt ta reda på vad som fattas henne, innan hon bara låter äktenskap/samboförhållande och familjeliv spolas ner i avloppet? Ändå är det hon i egenskap av kvinna, som av de flesta här, anses vara den som agerar rätt, till och med, vara bättre förälder än sin man. Herregud, vi pratar verkligen äpplen och päron?

TS sambo skyller inte på ts. Hon konstaterar att kärleken långsamt tagit slut. Sambon har i flera år agerat vuxet och försökt rädda förhållandet medan ts har stoppat huvudet i sanden. Efter att i åratal ha mötts av en partner som inte brytt sig om att lyssna på henne och som inte varit intresserad av att rädda förhållandet har sambons kärlek till ts försvunnit.

Det du (och ts) behöver förstå är att det här inte händer över en natt. Det är inget lättvindigt beslut. Och när det har gått så här många år så finns det inget kvar att rädda. Om ts hade insett allvaret för två år sedan hade de förmodligen varit lyckliga nu, men nu är det som det är. Och det är ett ansvar som är gemensamt, båda två bär ansvar för att inte ha arbetat på förhållandet i tid.

Han skriver det redan i trådstarten. "Vi har haft diskussionen förr om att vi som par inte haft det så bra sedan vi fick barn, 2 barn, 3 och 6 år, vi har tappat bort varandra påvägen lite grann och inte hjälpts åt med samma saker."

Sedan undrar jag vad som räknas som "utan krusiduller"? Räcker det med att säga "jag orkar inte göra allting själv, du behöver ta din del av ansvaret för barn och hushåll"? Eller måste man hota för att det ska räknas "jag lämnar dig om du inte tar din del av ansvaret"? Och sen undrar jag varför man idiotförklarar män genom att säga att de inte förstår om man inte är övertydlig? På jobbet klarar de av hyfsat luddiga formuleringar, men så fort det är frun som pratar så klarar de inte av annat än övertydlighet, eller? Personligen litar jag på att män har samma intelligensspann som kvinnor och att de förstår vanlig vuxen svenska. Om de sedan väljer att tycka att kvinnan är pms:ig istället för att ta henne på allvar är knappast kvinnans ansvar.

Men iom att ts skriver att de har diskuterat sitt förhållande tidigare så kan det inte komma som en blixt från klarblå himmel.

Jag vill bara förklara för er.

Mitt problem till varför jag mått dåligt är att jag inte har fått känslan av att jag är älskad, även fast jag vetat om att hon älskar mej. Jag har blivit olycklig av det.

Men hon i sin tur har inte orkat visa känslor pga de fel jag har gjort, vi har liksom borrat in oss i två olika hål där den enes brister tär på den andre.

Efter mycket tänkande så förstår jag till 100% varför hon har tröttnat, jag har varit dålig på mycket, inte fattat helt ut att man måste prioritera bort vissa saker när man skaffat barn.

Hon säger att mitt utejobb inte varit problemet, men undermedvetet tror jag det har tärt på vår relation.

Det låter klyschigt, men jag är en helt annan person efter denna smäll, det var bra för mej oavsett hur det blir för mig att fått denna.

Jag tänker annorlunda, jag känner mej som en lugnare snällare människa, jag mår bra av saker jag tyckt varit jobbigt innan som gör nytta i vardagen.

Tyvärr är det för sent för att rädda det just nu, men hoppas att hon någon gång vill satsa på detta igen med den personen jag är idag.

För just nu blickar jag bara framåt, göra allt för att mina barn ska få det så bra som möjligt

Finns det någon uppdatering på hur det har gått? 

nu svarar jag eftersom jag är i samma sitts som din sambo och har sagt att jag vill skiljas och har redan börjat söka lägenheter. Detta är efter att jag har fått göra exakt det som du beskriver i tråden som din sambo har fått göra. 

du skriver att du inte kännt dig älskad? även fast du vet att hon gör det inners inne. Jag tror problemet ligger nog hos dig att du söker bekräftelse ifrån din kvinna hela tiden och att du verkar inte kunna bekräfta dig själv som älskad. Jag söker svar på varför männen beter sig såhär igenom att googla upp trådar för att förstå hur en man egentligen tänker i allt detta dem gör av att låta än få dra allt lass hemma som är otroligt påfrestande psykiskt, det är som daglig psykisk misshandel, som att man inte är någonting värd ? det är den värsta känslan tror jag en kvinna kan känna i ett förhållande. Att du inte känner dig älskad ? vad tror du inte hon gör? Du visar ju inte ett skit vad hon är värd? Det gör så fruktansvärt ont och skulle nog kunna klassas som ren mobbning/psykisk misshandel det du har hållit på med. allt för att bevara din stolthet som du inte kan släppa? Eller något typ av ego av att du skulle vara bättre än henne? 

Droppen kom för mig när min hund gick bort i en tragisk olycka och när jag grät mig till sömns varje natt fick höra att jag borde sluta tycka så jävla synd om mig. 

Jag är rätt stolt över din kvinna som är stark nog och inser att hon kommer må bra utan dig. 

men bara för att du har självrannsakat dig så ska jag ge dig några goda råd, eftersom jag själv har suttit och undrat vad han skulle behövt göra för att någonsin få tillbaka min kärlek till honom eller minst sagt bara tiliten som inte ens finns kvar där längre eftersom jag känner mig så otroligt kränkt utav den som påstår skulle älska mig mest. Men nu tycker du säkert mina råd är lika dumma som ditt ex försökt säga till dig i flera år. 

men varsågod i hopp om att det går in så borde du dra hela lasset hemma nu och speciellt ett år framöver för att bara känna på själv hur det känns och kan få en upplevelse där du känner empati för en annans människas situation och inte minst gottgöra de åren hon har fått gå miste, detta är ju ändå något du kommer behöva göra som singel så ta nu din chans. Sen vore det ju fint att du slösade bort dina pengar på lite gester , resor , och blommor för att visa tacksamhet för allt hon har gjort för dig och dessutom berätta ordagrant hur tacksam och snällt det har varit av henne att hon har gjort allting själv. Sen tycker jag du inte ska kunna kräva ett skit på ett tag , för du har bara blivit serverad och det är din tur att jobba nu. dessutom borde du kämpa och inte ta henne på orden när det kommer till att hon vill ha egentid osv , vi tjejer säger oftast en sak för att se sedan hur du handlar. så säger hon låt mig va, så säger du , nej jag älskar dig så mycket och tänker kämpa och kommer inte låta dig va. När vi blir sårade så går vi in i attackmode och det borde du se som ett alvarligt tecken och inte som att hon bara försöker klanka ner på dig eller få dig känna dig otillräcklig(som är min sambos sjuka bortförklaring) när jag försöker berätta vad som står fel till.

vet ej om jag ska känns empati eller inte men män har inte kontakt med sina känslor verkar det som.. tråkigt men det blir era misstag i slutändan! 

jag hoppas alla kvinnor I tråden som läser detta att ni vågar ta steget fri ifrån psykisk misshandel i ert förhållande! 

Jag hoppas endå allting löser sig för er tillslut, blir bara väldigt arg och ledsen av att läsa vad du har utsatt henne för.