Det är mycket fokus på barn med ADHD/AS och andra NPF. Men alla äldre som aldrig fått hjälp då?

¨Jag fick diagnos adhd för drygt 1.5år sedan. Innan dess fanns inga misstankar om adhd öht för jag är uppvuxen enligt det "generella" åsikterna om adhd.. Det är småkillar som bråkar o slåss och är klassens pajas som har myror i brallorna och inte kan fokusera osv...

Men jag är en typiskt "tjej med adhd":. Precis den typen som i 99% av fallen hamnar mellan stolarna för ajg uppvisar inte dom "Klassiska" symtomen..

Jag har kämpat på i 28år med diverse problem som jag trott berott på migsjälv.. Att jag är lat, att jag är för svag, att jag måste kämpa mera, att jag är värdelös som inte klarar det man "ska" klara..

Ångest och depp och stress har varit en del av mitt liv hela tiden men nu har jag fått reda på mycket mer om min diagnos och att det faktiskt är vanligt med det i adhd..

Mitt "Nya" liv har precis börjat. Jag försöker reda upp vad som hör till min diagnos och vad som inte gör det. Jag har kontakt med psykolog och arbetsterapeut och har fått hjälpmedel för att få hjälp i vardagen och medicinerar men med problem pga min magsäckoperation så jag byter mediciner lite nu och då.

Tyvärr är samhällets syn på vuxna med adhd sjukt dåligt. SPECIELLT vuxna kvinnor med adhd... Jag får höra åter och återigen hur löjlig jag är då jag beklagar mig över något som är jobbigt för mig.. Jag får höra hur det bara är att kämpa på, att det är "bara" göra si och så..
Men för mig är det inte så jävla bara..

Jag är full med ångest och har kraftig adhd (men hypern min sitter inne i skallen ist för utåtriktat) och genomled två timmars barnkalas med 10stycken galna femåriga grabbar igår och höll på att gå under pga allt stoj och stök och livat som det blir i våran lägenhet. Men jag får höra hur mycket det finns som är värre än att ha två timmars barnkalas.. Ja för "Normala" människor kanske man kan genomlida det rätt bra ändå, men för en med kraftig adhd så är det inet så BARA...