Ni som blev pappa fast ni inte ville, hur gick det sen?

Nu är jag 37 år, gift och flerbarnsfar men jag var 18 år när min äldsta dotter föddes? En några år äldre KK blev oplanerat gravid när jag gick på gymnasiet och bestämde sig direkt för att behålla barnet? Ska inte ta allt här men att säga att jag var negativt inställd är en underdrift? Jag var ung, vild, dum och omogen och hade oskyddat samlag så jag skapade ju min egen sits.. Men riktigt så såg jag det inte då.. Konsekvenstänket är ju inte det bästa i den åldern.. När jag fattade att jag skulle bli pappa bröt jag kontakten och vi pratade inte på hela graviditeten.. Det höll på att äta upp mig totalt och jag betedde mig inte särskilt bra men till slut gick jag till en psykolog och fick hjälp med att bearbeta min situation.. 

 

Tursamt nog för mig så hade mamman till min äldsta dotter långt mycket mera tålamod med mig än vad jag förtjänade.. Några månader efter födseln träffade jag min äldsta dotter för första gången och det gick väldigt bra. Jag var fortfarande inte redo att bli pappa på heltid och vi insåg båda 2 att det inte var lönt att försöka ha ett kärleksförhållande. Allt hade ändå bara handlat om sex mellan oss tills vi fick barn? Vi gick lugnt och försiktigt fram och jag blev en stegvis mer och mer närvarande förälder med god stöttning av familj, vänner - och faktiskt även mamman till barnet. Så det gick långt mycket bättre till slut än hur det började? De fick mig också att mogna ordentligt och inse att jag faktiskt ville bli pappa trots allt.. Hon var väldigt lugn och snäll som barn, sov ofta hela nätter och skrek inte alls lika mycket som jag hade gjort upp i mitt huvud att hon skulle göra? 

 

Nu är jag 37 och har 5 barn? Så blev det för mig och jag ångrar ingenting trots en ryckig och skakig start :)