Kan ej träffa barnbarnen

#10 Jag har verkligen försökt allt. Ringt, messat långa meddelanden, bett om svar men det är bara tyst. Min son sa en gång att han är så stressad för att alla drar och rycker i honom. Vet att hans tjejs familj är på jättemycket och hans tjej planerar allt möjligt hela tiden. Hon har adhd, hennes pappa och bror har också adhd och det är väl inte så lätt kanske att vara med adhd-människor alla gånger. Jag har absolut inget emot människor med diagnoser. Har jobbat med många med olika typer av diagnoser. 

Jag är självklart orolig för att deras barn ska få adhd också. Risken är stor när ens förälder har det och så många i nära släkten.

Sen vill jag inte gärna träffa mina barns pappa och hans tjej, då de gick bakom ryggen på mig när min mamma var döemde i cancer och mina barn var små. De splittrade familjen, men DE träffar barnbarnen m m. Mitt ex? tjej kan inte själv få barn, så det känns extradjävligt att hon umgås med min son och mina barnbarn. Vi behöver inte träffas samtidigt och det vet min son mycket väl om och det bör inte vara några problem. 

Tack och lov har jag mycket fin kontakt med min äldre son. Han är mycket mer förståndig, fast han inte har några barn än. Man kunde tro att när människor får barn växer förståndet, men det verkar tyvärr inte alltid vara så.

Till #29

Det är tröttsamt att lyssna på människor som troligtvis definitivt inte varit med om den situation jag varit med om. Eller har du det? Bli övergiven av sin partner när ens mamma ligger för döden i cancer, blir utslängd ut ur huset efter detta, pappan till barnen bryr sig inte ett dugg om var hans barn skulle bo efter detta, en ny kvinna flyttar in med mina barn. De som bedrog mig och splittade familjen. Och sen väljer ändå sonen att umgås med pappan och hans nya, de som förstört nåt helt otroligt.
Om du varit med om liknande skulle jag nog lyssna mer på dina råd. Och jag säger dig att vi har ALDRIG pratat om de här sakerna när vi umgåtts. Vi har alltid haft det trevligt när vi umgåtts, förutom när barnens pappas tjej betett sig väldigt klumpigt, okänsligt och egoistiskt. Och det är inte bara jag som tycker det. Det är inte ok att komma och rycka barnet ur min sons famn när vi satt med henne efter dopet och hade det mysigt. Otroligt fräckt gjort.
Hur i helsike skulle du fråga eller göra om du ville träffa ditt barn och barnbarn? Man kan väl för helvete inte göra fel om man frågar helt normalt när vi kunde ses och ger förslag på dag. Och - ja, det känns inte kul att mina barns pappa och hans tjej träffar barnen med tanke på vad de gjort. Jag kommer ALDRIG förlåta dom för på vilket sätt de splittrade familjen på. Kom igen om du varit med om något liknande själv. Då hade det varit intressant att höra hur du hade upplevt allting. Människor som känner mig och vet hur allt gick till tycker det är för djävligt, så jag är inte den enda att tycka det. 
Jag känner ingen som varit med om liknande, dvs blivit bedragen och övergiven av sina barns pappa när man mist sina föräldrar. 

Jag säger bara - SUCK!
Jag har inte gjort nåt konstigt eller fel när jag umgåtts med mina barnbarn, min son eller svärdotter. Absolut inte! Och jag är verkligen inte den enda som inte vill umgås med sitt ex och hans ?nya?. Varför skulle jag det? Det finns 365 dagar på året och då kan jag träffa mina barnbarn, min son och svärdotter nån annan dag. 
Om du tycker att jag är självcentrerad pga att jag är ledsen för att jag inte kan träffa mina barnbarn, så får det stå för dig. Jag vore ju konstig om jag vore glad för att jag inte kan träffa dom, Men jag orkar inte bry mig längre. Ingen ide. Om de vill nåt får de komma till nig.
Ingen normal förälder kan vara glad om man inte kan träffa sina barn eller barnbarn. Är det att vara självcentrerad?😳

Det är så sorgligt för du har ingen aning om vad du skriver. Du vet inte hur min svärdotter och hennes familj är. Min son är helt i händerna på dom. Han har förändrats nåt helt otroligt sen han började umgås med dom och fick barn.
Varför utgår du hela tiden utifrån att allt detta är mitt fel?
Jag tänker inte lägga ner nån mer energi på dessa människor och du behöver inte bemöda dig om att komma med utlåtanden om hur jag borde ha gjort eller bör göra. Jag kan inte göra mer. Jag är inte en trollkarl. 

Till #16
Vi har allrid haft trevligt när jag träffat barnbarnen med min son eller med min svärdotter. Jag har ALDRIG suttit och beklagat mig eller gnällt utan fokuserat 100 % på att vi ska ha det trevligt.
Men när tiden går och jag inte kunnat träffa barnbarnen på ett helt år, vilka bara bor tre mil ifrån mig, känns det otroligt ledsamt. Speciellt när jag vet att svärdotterns familj träffar de jätteofta. Och som sagt, jag får ingen vettig förklaring till varför det är så.
Men jag har diskuterat detta med min äldre son och funnit lite tröst i vad han upplevt och sagt. Han tycker att svärdotterns familj är väldigt speciell och att barnbarnen är ganska vilda och jobbiga och min son tycker inte det vore ett dugg konstigt om de har/får adhd. 
Jag ger upp och tänker inte göra nåt mer. Ingen ide. Tycker dock väldigt synd om barnen. Jag älskar dom och vill dom allt gott och jag vet att de mår inte bättre utan mig. De har alltid varit jätteglada när vi träffats. Men det går inte att komma ifrån att det gör ont i hjärtat på mig som farmor. Men det är deras förlust och synd att föräldrarna inte förstår hur fel det här är mot barnen. De har inte valt detta. Det vet jag.