Ska jag berätta om barnet eller inte? vill ha era åsikter

Fortsättning:

När han ringer så är det bara pushning på abort och jag säger att jag ska göra abort. Både i samtalet och efter blir han väldigt kontrollerande och vill veta exakt tid, var när och hur, att han kan följa med osv. men det är inte för att han brur sig om mig som han klämde ur sig efter jag sa det att han bara fokuserade på hur han mår i detta. Det förstår jag ju och egentligen bryr jag mig inte så mycket om det. Jag har inga känslor för honom och det lilla intresse jag hade försvann i och med hans omogna reaktion som jag inte riktigt förväntat mig.

Han fortsätter att skriva på snap dagen efter, känner mig nästan lite jagad. Förstår honom såklart på ett sätt men kan han inte sköta det lite snyggare liksom. Jag

Jag har i alla fall bestämt mig för att behålla det, det finns inget han kan göra för att ändra på det. Efter jag vart hos barnmorskan känner jag mig så rädd för alla eventuella bråk och problem så jag säger till pappan att det inte kan vara hans då jag var längre gången än jag trott. Han köpte det och  nu har vi inte hörts.

Jag vill ju egentligen uppfostra det här barnet själv, samtidigt får jag så dåligt samvete för tänk om han faktiskt skulle vilja vara delaktig trots att jag måste stå ut med gnäll och omogenheter på kuppen. Rädd att mitt barn ska bli besviken på mig samtidigt som jag ser det som att jag gav honom chansen när jag sa det första gången.

Är rädd för att han ska bråka och jävlas i rätten som min egna pappa gjorde trots att han inte ville ha mig. Jag är så  kluven, vill bara kunna sia om framtiden. Veta direkt om han skulle bvvara en skitpappa, då hade det gjort mitt val så mycket enklare. Snälla ge mig era bästa råd och tips. 

Skulle aldrig falla mig in att ljuga om det. Jag har räknat ut och är säker på att jag vart gravid efter första sexet vi hade första gången vi sågs. Det var i stundens hetta och vi hade varit ute och druckit gott du vet. Där vinet går in, går vettet ut. 

Jag har också funderat på att det där med att vänta tills abortgränsen. Känns bara som att han kommer hata mig trots att han faktiskt inte borde för jag förväntar mig absolut inget av honom 

Behöver du inte vara ledsen för Lena! Som tur är har du ju andra föräldrar. Alla tycker vi olika och tur är väl det :)

Kunde inte citera dig av någon anledning Ida men jag är 25 och han 28. 
Jag skulle klara mig på egen hand och jag har gått i precis samma tankar som du men jag tror att jag kommer kunna få det liv jag vill ha trots att jag behåller barnet /kram

Igår berättade jag!
Han var såklart väldigt arg och besviken på att jag ljög. Sa väl att jag inte var riktigt frisk och sådär. jag sa dock att jag inte kommer uppge hans namn så länge han inte vill det. Första samtalet sluta med att jag la på luren då jag fick ta mycket skit men han ville verkligen att jag ringde upp och då gjorde jag det efter ett tag. 

Vi prata länge så kan inte få med allt men, han tycker vi ska försöka lära känna varandra. Det är så märkligt för han började låta glad. Frågade om jag tänkt på namn och sa att han hoppades att det skulle bli en kille osv.

Börjar nästan tänka om han planerar att styckmörda mig. Han vände så fort liksom. Jag tror dock han är chockad och behöver nog några dagar att smälta det här.

Hur som helst så känns det som jag gjort det rätta, jag har äntligen sovit en hel natt.

Förstår att det är jättejobbigt för dig att känna så. 

Jag har inte riktigt varit med om samma sits då min så kallade pappa ?ville? ha mig men nu har jag inte träffat honom på 15 år. Han var väldigt bråkig under min uppväxt och skulle ha mig när han och mamma separera trots att varken jag eller han ville det egentligen. Jag önskar att han aldrig hade funnits med. Jag känner inte att jag har haft behovet av en pappa. För mig hade det varit bättre att vara helt utan från början.

Det jag tänker är att dom flesta har något i sitt liv som tynger en men man har också saker att vara så tacksam över.
Tänk att just du får finnas liksom, allt du får uppleva, alla dom bra stunderna. Ingen går igenom livet utan problem och jag är glad att jag finns trots allt.

Jag blir såklart lite rädd att mitt barn eventuellt skulle känna som du och skulle bli så ledsen om min kärlek inte räcker till för barnet men jag kommer göra allt för mitt barn. Jag känner redan en sån enorm kärlek trots omständigheterna.

Jag hoppas du förstår hur jag tänker men känner också med dig Och man kan inte rå för hur man känner och upplever saker