• Gatekeeper

    Varför nedlåtande!?

    Hej!


    Jag hade för länge sen accepterat att jag inte skulle få några barn. Det fanns alltid hinder ivägen. Dels passade det inte då jag arbetade på annan ort och sedan befann jag mig i relationer med kvinnor som av olika anledningar inte var redo för barn. Helt plötsligt tyckte jag att jag blivit för gammal och tyckte inte att det kändes rätt mot ett barn, så jag accepterade situationen.
    Tiden gick och jag hade hunnit fylla 44 när jag träffade en kvinna, vi blev ett par och flyttade så småningom ihop. Hon hade en dotter som när vi träffades var drygt 7 år. Henne pappa hade redan innan hon föddes avsagt sig ansvar och hade aldrig varit vårdnadshavare. 


    Dottern och jag klickade omedelbart. Jag tyckte det var fantastiskt att få göra läxor, följa till skolan, natta och väcka. Hon följde med till mitt jobb och jag fick för första gången i mitt liv gå på föräldramöte. Förstår att för er som har flera barn så låter det kanske fånigt, men för mig var det stort.


    Efter ett par år då det varit uppenbart för både mig och min sambo att vi inte delade samma framtidsdrömmar och kom slutligen fram till att vi skulle separera men på ett odramatiskt sätt.


    Min stora rädsla var att inte få träffa min ?dotter?. Jag har såklart ingen juridisk rätt och hon är för liten för att få bestämma själv.


    Min dåvarande sambo ringde mig på jobbet en kväll och sa att hon haft ett långt samtal med dottern och att dom kommit fram till att om jag ville det, så var delad vårdnad något som dom båda tyckte kändes som det bästa alternativet.


    Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag blev. Jag lyckades hitta en liten gård på landet inte så långt från där hennes mamma bor. Mitt liv har fått en helt ny mening och jag är både glad och tacksam. Det känns som att mitt sökande efter mening är över och jag njuter av av tillvaron. Jag vill adoptera henne, men tänker vänta tills hon är lite äldre och själv kan avgöra om det är något hon vill.


    Nu till min undran. Jag bor inte på den orten där jag växte upp, men har en del kontakt med några barndomsvänner. När jag träffar eller pratar med dom nu (speciellt kvinnorna) så känns det som att min glädje över att få vara pappa provocerar istället för att glädjas med mig.
    När vi pratar i telefon så lyssnar jag tålmodigt på allt gällande deras barn, men om jag säger något om min familj så får jag kommentarer som:


    -?Bonusbarn är inte roliga att ha att göra med?!


    -?Kom ihåg att hon faktiskt inte är ditt barn, så bli inte för fäst vid henne?!


    -?Var försiktig med vad du ger dig in på. Det är såklart smidigt för mamman att dumpa över på dig och ha varannan vecka för sig själv"!
    Jag blir verkligen ledsen!
    Det dom förmedlar är att man inte kan älska ett barn som inte är ens biologiska lika mycket och att jag bara är lurad att vara en praktisk lösning. Självklart vet jag att dom har fel, men hade önskat en annan reaktion. Varför ta ifrån mig min glädje och förminska min kärlek.


    Jag har alltid funnits i deras liv och stöttat genom deras sorger, olyckliga kärlekar och separationer sedan vi var små. Funnits tillgänglig dygnet runt på telefon.
    Jag förstår verkligen inte varför deras reaktion är så negativ. Vi har som sagt hängt ihop sedan vi var små. Jag var ett maskrosbarn och dom är medvetna om vad jag gått igenom och dom vet att jag alltid drömt om att ha en dotter.


    Någon som kanske förstår och kan förklara deras reaktion!?


    Jag vore väldigt tacksam!

  • Svar på tråden Varför nedlåtande!?
  • Gatekeeper
    Fjäril kär skrev 2024-03-07 08:05:59 följande:

    Det är nog inte så enkelt att dina vänner är missunsamma och spydiga . Jag tror faktiskt att dom är genuint orolig för dig för att situationen är väldigt bräcklig utan några som helst garantier. Och dina vänner reagerar för dom bryr sig om dig. 

    Kan du inte själv se farhågorna?  


    Jag har ingen juridisk rätt att bestämma något och det är jag fullt medveten om. Men vad vore mitt alternativ? Att välja bort ett barn för att jag är rädd att förlora det!? 
    Känns som ett uselt alternativ. Jag ser heller inte någon övergripande risk att hennes mamma nu skulle välja att dra tillbaka det som fungerar så bra.
  • Gatekeeper
    gabi1969 skrev 2024-03-07 08:00:38 följande:

    TS blir utnyttjad så klart. Mycket konstig kvinna som vill att TS ska finnas i dotterns liv men inte i hennes eget.

    Dina vänner har rätt. Tänk på vad det ansvaret innebär. 


    För kvinnan finns det bara fördelar. Inga för dig. 


    Dom hade ett fullt fungerande liv innan jag kom in i bilden. Att jag och hennes mamma inte delade samma visioner och prioriterade samma saker betyder väl inte att det påverkar hur jag känner för barnet!?
    Det var jag som bad att få träffa henne så mycket som möjligt. Hennes mamma sa att hon vill sin dotters bästa. Sen pratade bara dom två i lugn och ro. Det var flickan själv som fick berätta hur hon önskade att det skulle vara framåt.
    Jag anser tvärtom att jag har allt att vinna.
    Jag anser att det var ett väldigt moget beslut att två vuxna kan sätta sina personliga skillnader åt sidan för att främja barnets.
    Jag är inte på minsta sätt fundersam över om jag gjort rätt eller inte. Bara nyfiken på varför så många är så trångsinta och oförmögna att glädjas med andra!
  • Gatekeeper
    Mrs Moneybags skrev 2024-03-07 07:13:38 följande:

    Vilken fin berättelse! Kärleken till ett barn är så underbar!


    Synd att dina vänner inte förstår din situation. Har du kanske möjlighet att träffa några nya pappavänner på din nya ort? Som ni kan åka på aktiviteter med osv? 


    Tack snälla!
    Jag har en arbetskamrat som har en jämnårig flicka. Vi brukar åka på lite utflykter och äta ihop ibland. Oftast har vi så mycket att ta igen och nu när det börjar bli varmare så blir det ridturer varje kväll.
  • Gatekeeper
    Tukt skrev 2024-03-07 07:26:53 följande:

    Folk blir alltid så där när någon bryter normen. Trist, för det du skulle behöva är ju mer typ pepp. 
    Men framför allt, lyssna inte på dom! 


    Tack! Det är absolut inget som får mig att känna annorlunda inför valet att dela vårdnad. Jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv.
    Mer än stilla förundran över att det är så fruktansvärt svårt att ställa sig över sina egna issues och bara vara lycklig tillsammans med en vän.
  • Gatekeeper
    blomman 2 skrev 2024-03-07 07:52:29 följande:

    Vilken underbar historia trots att ni gick skilda vägar!
    Din bonusdottern kan skatta sig lycklig för en sådan fin, omtänksam och kärleksfull man som dig,vilken förebild!


    Dina vänner beter sig väldigt tråkigt, de borde verkligen gratta dig istället.
    Kanske de är lite för stelbenta i sitt tänk och ännu är kvar i gamla normer eller så är de missunnsamma.


    Gläd dig över din kärleks dotter och jag hoppas att dina gamla vänner ändrar sin attityd mot dig eller att du finner nya vänner som ser dig som en hjälte som jag gör. 


    heja heja dig! 


    Tack snälla! Så fint skrivet. 🙏 Någon hjälte är jag definitivt inte, men det hade varit fullkomligt absurt om jag jag skulle avstå möjligheten att få dela tid med någon som jag verkligen älskar, bara av den anledningen att jag inte passar för att leva ihop med hennes mamma. Sen är det säkert få förunnat att kunna lösa det så smidigt. Det är snart ett år sedan vi började med denna lösning. Vi har lämnat in mina uppgifter till skolan, så jag får samma information som mamman. Vi har turats om med möten och information. Vi gick på tillsammans på avslutningen i julas och julafton firade vi tre tillsammans. Jag ser bara fördelar! 😊
  • Gatekeeper

    Jag kan dela med mig av att jag bara för 3-4 veckor sedan upplevde ett av mitt livs finaste och starkaste ögonblick. Jag har varit supernoga med att inte pressa henne på något sätt. Jag har sagt att jag älskar henne, men kallar henne för hennes namn. 
    Nu var det var sovdags och alla rutiner för natten var avklarade. 
    Jag sa: -"Jag går nu då, men du vet var jag är och det är bara att ropa om det är något".
    Hon svarade: -"God Natt", och sen la hon till fast väldigt tyst -"pappa". Sen tittade hon lite försiktigt mot mig och jag förstod att hon ville se hur jag skulle reagera.
    Jag lyckades få fram ett grötigt -"Sov Gott, mitt älskade barn".
    För någon där barn är en självklarhet så förstår jag om det låter lite fånigt, men för mig att känna hennes tillit och önskan att ha den relationen med mig är oslagbar. 

  • Gatekeeper
    Hjelm skrev 2024-03-07 09:34:08 följande:

    Det var verkligen underbart att läsa om din lycka!

    Om dina vänner upprepat säger så här tycker jag att det är riktigt dåligt. Kanske stör det att du är en normbrytare. 

    Men om de bara uttryckt detta i samband med att flickan först började vara hos dig, kan jag förstå att de bara säger det av omtanke. Det ÄR en väldigt sårbar situation för dig där barnets mamma har all makt. Det låter väldigt bekvämt för henne att ha en ständig gratis avlastning, men den kan hon säga upp när som helst om hon så vill.

    Jag tycker att ni borde diskutera adoption så snart som möjligt. Du förtjänar att bli hennes pappa på riktigt - om det är något ni alla vill - för att ha juridiken på din sida.


    Jag har pratat om adoption med hennes mamma och hon är inte emot det. Självklart vill hon att dottern ska tillfrågas, men hon har inte ställt några krav. Det är jag som känner att jag vill att hon ska vara stor nog att förstå vad det innebär och att hon ska få välja själv om hon vill att jag ska vara hennes pappa även juridiskt. Jag vet att hon skulle svara ja omedelbart ifall jag frågade henne nu. Men jag vill inte vara egoistisk och ändra det jag känner för att säkra upp för mig själv.
    Vi får väl ta en diskussion kring det snart igen. Jag upplever ändå att hennes mamma faktiskt lägger sitt fokus på sin dotters bästa. Kan inte se vad som skulle få det att ändras nu. Vi har inga "hard feelings" mot varandra och eftersom vi inte är ett par så har vi inte några konflikter. 
    Sen är det såklart små saker i vardagen dom jag inte kan påverka. Som ifall jag vill att hon ska vaccineras, men mamman är motståndare. Då har jag naturligtvis inget att säga till om. Men hitills har ingen sådan situation uppstått. Som tur är delar vi åsikt i de flesta frågor.
  • Gatekeeper
    Gatekeeper skrev 2024-03-07 09:47:59 följande:
    Jag har pratat om adoption med hennes mamma och hon är inte emot det. Självklart vill hon att dottern ska tillfrågas, men hon har inte ställt några krav. Det är jag som känner att jag vill att hon ska vara stor nog att förstå vad det innebär och att hon ska få välja själv om hon vill att jag ska vara hennes pappa även juridiskt. Jag vet att hon skulle svara ja omedelbart ifall jag frågade henne nu. Men jag vill inte vara egoistisk och ändra det jag känner för att säkra upp för mig själv.
    Vi får väl ta en diskussion kring det snart igen. Jag upplever ändå att hennes mamma faktiskt lägger sitt fokus på sin dotters bästa. Kan inte se vad som skulle få det att ändras nu. Vi har inga "hard feelings" mot varandra och eftersom vi inte är ett par så har vi inte några konflikter. 
    Sen är det såklart små saker i vardagen dom jag inte kan påverka. Som ifall jag vill att hon ska vaccineras, men mamman är motståndare. Då har jag naturligtvis inget att säga till om. Men hitills har ingen sådan situation uppstått. Som tur är delar vi åsikt i de flesta frågor.
    Tack så mycket förresten. 
    Jag glömde säga att det inte började när vi separerade. Jag blir nog egentligen inte ledsen för egen del. Jag tycker bara att det är svagt. 
    Jag blir upprörd därför att jag känner att hon i deras ögon inte är lika viktig. Som att hon skulle vara någon sorts andrasortering.
    Hon är ett fantastiskt barn som är värd kärlek minst lika mycket som alla andra.
  • Gatekeeper
    Ellie skrev 2024-03-07 10:35:55 följande:

    Hon borde vara ungefär 10 år idag om jag förstår det hela rätt.
    Jag tycker inte du behöver vänta tills hon blir större för att ta upp frågan om adoption med henne.
    Tiden går fort. Vips är hon 18. Då behöver hon ingen adoption på samma sätt. Det är nu hon behöver tryggheten. Om tex något händer hennes mamma är det toppen om ni slipper massa utredningar och hon kan bli placerad hos andra släktingar som kanske till och med begränsar/avslutar ert umgänge.
    Är mamman med på det - fråga dottern! Ge henne betänketid, men tänk vad härligt för henne att få dig som riktig pappa. Det finns bara fördelar för henne. 


    Tack snälla för råd! 
    Jag vill såklart det bästa för henne ur alla aspekter.
Svar på tråden Varför nedlåtande!?