• Gatekeeper

    Varför nedlåtande!?

    Hej!


    Jag hade för länge sen accepterat att jag inte skulle få några barn. Det fanns alltid hinder ivägen. Dels passade det inte då jag arbetade på annan ort och sedan befann jag mig i relationer med kvinnor som av olika anledningar inte var redo för barn. Helt plötsligt tyckte jag att jag blivit för gammal och tyckte inte att det kändes rätt mot ett barn, så jag accepterade situationen.
    Tiden gick och jag hade hunnit fylla 44 när jag träffade en kvinna, vi blev ett par och flyttade så småningom ihop. Hon hade en dotter som när vi träffades var drygt 7 år. Henne pappa hade redan innan hon föddes avsagt sig ansvar och hade aldrig varit vårdnadshavare. 


    Dottern och jag klickade omedelbart. Jag tyckte det var fantastiskt att få göra läxor, följa till skolan, natta och väcka. Hon följde med till mitt jobb och jag fick för första gången i mitt liv gå på föräldramöte. Förstår att för er som har flera barn så låter det kanske fånigt, men för mig var det stort.


    Efter ett par år då det varit uppenbart för både mig och min sambo att vi inte delade samma framtidsdrömmar och kom slutligen fram till att vi skulle separera men på ett odramatiskt sätt.


    Min stora rädsla var att inte få träffa min ?dotter?. Jag har såklart ingen juridisk rätt och hon är för liten för att få bestämma själv.


    Min dåvarande sambo ringde mig på jobbet en kväll och sa att hon haft ett långt samtal med dottern och att dom kommit fram till att om jag ville det, så var delad vårdnad något som dom båda tyckte kändes som det bästa alternativet.


    Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag blev. Jag lyckades hitta en liten gård på landet inte så långt från där hennes mamma bor. Mitt liv har fått en helt ny mening och jag är både glad och tacksam. Det känns som att mitt sökande efter mening är över och jag njuter av av tillvaron. Jag vill adoptera henne, men tänker vänta tills hon är lite äldre och själv kan avgöra om det är något hon vill.


    Nu till min undran. Jag bor inte på den orten där jag växte upp, men har en del kontakt med några barndomsvänner. När jag träffar eller pratar med dom nu (speciellt kvinnorna) så känns det som att min glädje över att få vara pappa provocerar istället för att glädjas med mig.
    När vi pratar i telefon så lyssnar jag tålmodigt på allt gällande deras barn, men om jag säger något om min familj så får jag kommentarer som:


    -?Bonusbarn är inte roliga att ha att göra med?!


    -?Kom ihåg att hon faktiskt inte är ditt barn, så bli inte för fäst vid henne?!


    -?Var försiktig med vad du ger dig in på. Det är såklart smidigt för mamman att dumpa över på dig och ha varannan vecka för sig själv"!
    Jag blir verkligen ledsen!
    Det dom förmedlar är att man inte kan älska ett barn som inte är ens biologiska lika mycket och att jag bara är lurad att vara en praktisk lösning. Självklart vet jag att dom har fel, men hade önskat en annan reaktion. Varför ta ifrån mig min glädje och förminska min kärlek.


    Jag har alltid funnits i deras liv och stöttat genom deras sorger, olyckliga kärlekar och separationer sedan vi var små. Funnits tillgänglig dygnet runt på telefon.
    Jag förstår verkligen inte varför deras reaktion är så negativ. Vi har som sagt hängt ihop sedan vi var små. Jag var ett maskrosbarn och dom är medvetna om vad jag gått igenom och dom vet att jag alltid drömt om att ha en dotter.


    Någon som kanske förstår och kan förklara deras reaktion!?


    Jag vore väldigt tacksam!

  • Svar på tråden Varför nedlåtande!?
  • elsi

    Måna kvinnor verkar ha stora problem med bonusbarn, i alla fall om man läser på FL, men känner igen det även från fall i min närhet.

    Män däremot verkar ha lite lättare att ta till sig sin partners barn. Och ibland lite väl lätt att lämna bakom sig sina barn om han separerat från deras mamma.

    All heder till dig som finns i den här flickans liv, som njuter av att få vara förälder och som klarar av att stå henne nära trots att det inte finns biologiska band. Strunta i de trista kommentarerna, bit ifrån och meddela dem att det är en styrka att skapa och bibehålla relationer.

  • Gatekeeper
    erikaABC skrev 2024-03-07 10:08:10 följande:

    Fint att flickan får ha dig i sitt liv.
    Jag tänker lite att du får en av de baksidor som finns i föräldraskapet: Vi fullständigt översköljs av "goda råd". Alla ska ha synpunkter på vad man gör och inte gör med sina barn. Jämt. Oombedda. Det finns mycket oro i att vara förälder och den pyser ut lite överallt, så ibland är det kanske att man bara kan överse med att folk blir överväldigade av oro.
    Jag har inga råd för hur dessa råd ska försvinna. 
    Ibland får man bara ignorera.
    Är det en god vän som du vill fortsätt ha en bra relation med får du säga något. Typ , Det gör mig ledsen att du inte vill dela glädjen över att jag nu har ett barn i mitt liv.  
    Så att de får lite respons på hur deras beteende landar hos dig. Förhoppningsvis kanske de ändrar sig lite och tänker sig för


    Tack snälla! Jag har sagt ifrån flera gånger.
    Sen måste jag säga att dom gånger som vi träffats så har dom varit fina mot henne.
  • Gatekeeper
    elsi skrev 2024-03-07 10:39:24 följande:

    Måna kvinnor verkar ha stora problem med bonusbarn, i alla fall om man läser på FL, men känner igen det även från fall i min närhet.

    Män däremot verkar ha lite lättare att ta till sig sin partners barn. Och ibland lite väl lätt att lämna bakom sig sina barn om han separerat från deras mamma.

    All heder till dig som finns i den här flickans liv, som njuter av att få vara förälder och som klarar av att stå henne nära trots att det inte finns biologiska band. Strunta i de trista kommentarerna, bit ifrån och meddela dem att det är en styrka att skapa och bibehålla relationer.


    Tack!  Jag har aldrig funderat över biologiska band. När hon kryper in i min famn i soffan på kvällen så svämmar jag över av kärlek. Det skulle inte finnas möjlighet att älska mer oavsett vilka gener hon bär. Sen hade jag själv ingen stabil uppväxt, så biologisk familj har aldrig varit viktigt för mig. Jag hade framförallt djur som min familj eller om det dök upp någon som jag kände mig trygg med. För mig definieras familj av hur man är mot varandra och vad man gör tillsammans.
    Att ha sex är inte att vara pappa. Att göra läxor med, lyssna på, hjälpa osv är att vara pappa. Åtminstone i mina ögon.
  • Gatekeeper
    AndyPandyLandy skrev 2024-03-07 10:10:41 följande:

    Jag tror: Antingen är dina vänner fördomsfulla då de inte har någon erfarenhet eller så har de bara hört om problem med bonusbarn och dömer din situation utifrån det. Men de lär ju tänka på att varje situation är unik.


    Jag önskar dig lycka till med allt!



    elsi skrev 2024-03-07 10:39:24 följande:

    Måna kvinnor verkar ha stora problem med bonusbarn, i alla fall om man läser på FL, men känner igen det även från fall i min närhet.

    Män däremot verkar ha lite lättare att ta till sig sin partners barn. Och ibland lite väl lätt att lämna bakom sig sina barn om han separerat från deras mamma.

    All heder till dig som finns i den här flickans liv, som njuter av att få vara förälder och som klarar av att stå henne nära trots att det inte finns biologiska band. Strunta i de trista kommentarerna, bit ifrån och meddela dem att det är en styrka att skapa och bibehålla relationer.


    Tack!  Jag har aldrig funderat över biologiska band. När hon kryper in i min famn i soffan på kvällen så svämmar jag över av kärlek. Det skulle inte finnas möjlighet att älska mer oavsett vilka gener hon bär. Sen hade jag själv ingen stabil uppväxt, så biologisk familj har aldrig varit viktigt för mig. Jag hade framförallt djur som min familj eller om det dök upp någon som jag kände mig trygg med. För mig definieras familj av hur man är mot varandra och vad man gör tillsammans.
    Att ha sex är inte att vara pappa. Att göra läxor med, lyssna på, hjälpa osv är att vara pappa. Åtminstone i mina ögon.
  • Gatekeeper
    Gatekeeper skrev 2024-03-07 10:48:43 följande:

    elsi skrev 2024-03-07 10:39:24 följande:

    Måna kvinnor verkar ha stora problem med bonusbarn, i alla fall om man läser på FL, men känner igen det även från fall i min närhet.

    Män däremot verkar ha lite lättare att ta till sig sin partners barn. Och ibland lite väl lätt att lämna bakom sig sina barn om han separerat från deras mamma.

    All heder till dig som finns i den här flickans liv, som njuter av att få vara förälder och som klarar av att stå henne nära trots att det inte finns biologiska band. Strunta i de trista kommentarerna, bit ifrån och meddela dem att det är en styrka att skapa och bibehålla relationer.


    Tack!  Jag har aldrig funderat över biologiska band. När hon kryper in i min famn i soffan på kvällen så svämmar jag över av kärlek. Det skulle inte finnas möjlighet att älska mer oavsett vilka gener hon bär. Sen hade jag själv ingen stabil uppväxt, så biologisk familj har aldrig varit viktigt för mig. Jag hade framförallt djur som min familj eller om det dök upp någon som jag kände mig trygg med. För mig definieras familj av hur man är mot varandra och vad man gör tillsammans.
    Att ha sex är inte att vara pappa. Att göra läxor med, lyssna på, hjälpa osv är att vara pappa. Åtminstone i mina ögon.
    Tack snälla! Jag har en otrolig tur. Eftersom hon är ett så lätt barn så kan jag vara ganska avslappnad och prova mig fram med vad som funkar bäst för oss utan att hon utnyttjar det.
    Hon hjälper mig att vara en bra pappa! 
  • elsi
    Gatekeeper skrev 2024-03-07 10:47:27 följande:
    Tack!  Jag har aldrig funderat över biologiska band. När hon kryper in i min famn i soffan på kvällen så svämmar jag över av kärlek. Det skulle inte finnas möjlighet att älska mer oavsett vilka gener hon bär. Sen hade jag själv ingen stabil uppväxt, så biologisk familj har aldrig varit viktigt för mig. Jag hade framförallt djur som min familj eller om det dök upp någon som jag kände mig trygg med. För mig definieras familj av hur man är mot varandra och vad man gör tillsammans.
    Att ha sex är inte att vara pappa. Att göra läxor med, lyssna på, hjälpa osv är att vara pappa. Åtminstone i mina ögon.
    Fint att läsa!

    Jag har själv en bonuspappa som kom in i mitt liv när jag var omkring 7 år. Han och min mamma skildes när jag var ca 20 år. Han är fortfarande en del av mitt liv, jag är närmare 50 år nu, han lite över 80 år. Han har varit en extra morfar för mina barn, en extra pappa för mig. Jag är så tacksam för honom och att han håller fast vid mig trots att han egentligen inte var tvungen. 
  • erikaABC
    Gatekeeper skrev 2024-03-07 10:41:42 följande:
    Tack snälla! Jag har sagt ifrån flera gånger.
    Sen måste jag säga att dom gånger som vi träffats så har dom varit fina mot henne.
    Finns det lite avundsjuka med i bilden? 
    Dessa kvinnor har fått mycket av din tid och uppmärksamhet. De kanske omedvetet är lite oroliga över vilken plats de kommer ha i ditt liv om du har en så viktig relation i ditt liv som en dotter? 
    Roligt att höra att de är fina mot henne när ni träffas.
  • Gatekeeper

    Det finns ytterligare en sak som provocerar samma personer. Främst tjejer.
    Jag var som sagt ett maskrosbarn och har haft väldigt svårt med tillit gentemot andra människor. Jag har sedan jag varit liten sökt mig till djur och funnit min trygghet och vågat ge min kärlek till dom. Därför har djur alltid varit otroligt viktiga för mig och när någon av dem går bort så sörjer jag mycket hårdare än när en släkting går bort. Det kan man tycka vad man vill om, men så är det bara.
    Jo, det som av någon anledning är väldigt provocerande är att jag kallar mig "pappa" till alla mina djur. Efter alla år så skapar det fortfarande diskussioner där jag förväntas göra avbön och erkänna att jag inte kan vara pappa till djur.
    I början försökte jag förklara att det knappast handlar om att jag tror att jag är djurets biologiska far. Nu har jag slutat med det och tycker istället att det är ganska underhållande att istället kunna ta det lite längre bara för att det hela känns så fånigt!

  • Hjelm
    Gatekeeper skrev 2024-03-07 11:09:07 följande:

    Det finns ytterligare en sak som provocerar samma personer. Främst tjejer.
    Jag var som sagt ett maskrosbarn och har haft väldigt svårt med tillit gentemot andra människor. Jag har sedan jag varit liten sökt mig till djur och funnit min trygghet och vågat ge min kärlek till dom. Därför har djur alltid varit otroligt viktiga för mig och när någon av dem går bort så sörjer jag mycket hårdare än när en släkting går bort. Det kan man tycka vad man vill om, men så är det bara.
    Jo, det som av någon anledning är väldigt provocerande är att jag kallar mig "pappa" till alla mina djur. Efter alla år så skapar det fortfarande diskussioner där jag förväntas göra avbön och erkänna att jag inte kan vara pappa till djur.
    I början försökte jag förklara att det knappast handlar om att jag tror att jag är djurets biologiska far. Nu har jag slutat med det och tycker istället att det är ganska underhållande att istället kunna ta det lite längre bara för att det hela känns så fånigt!


    Folk tycker så förbannat mycket. Jag brukar tänka att ju starkare åsikter de har om mitt liv, desto mindre bryr de sig om eller gillar sitt egna. Det kanske inte alltid stämmer (även om jag tror att det ligger en del sanning i det), men det hjälper för att skaka av sig folks åsikter.

    Själv har jag aldrig velat ha barn. Jag lever sedan många år med en man som känner likadant, som tur är. När jag beskriver oss som en familj provocerar det många oerhört. Många som vill tillrättavisa mig och säga att vi inte är en familj för att vi inte har barn. Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför man anser sig ha rätt att bestämma hur någon annan får definiera sin familj.
  • rosesarewhite

    Ni alla tre får ju fördelar av detta, förstår inte de som skriver att bara mamman har fördelar?

    Mamman får hjälp och avlastning, flickan får en pappa och du får en dotter.

    Dock så KAN det ju bli problem i framtiden, tex vad händer om mamman träffar en ny man och plötsligt vill de inte att flickan ska träffa dig mer?
    Det kan ju hända att dina vänner, som inte är i situationen, kan se fler saker som kan gå snett och vill skydda dig.

    Men oavsett så är det väl bättre att du är pappa till flickan nu och att inte avbryta för att det KANSKE blir problem i framtiden.

Svar på tråden Varför nedlåtande!?