Det kanske bara är jag, men går inte människor fruktansvärt långsamt? Vad beror det på? Jag som inte ens är lång måste ju gå om personer hela tiden, och då skyndar jag inte mig ens.
Jag köper helt att gamla, gravida och små barn går långsamt, samt att där finns en liten grupp med dolda handikapp. Men när ett gäng unga killar leker klocka (Går och går men kommer aldrig till dörren) så börjar man undra.
Idag har väldigt många dålig kondition och därför orkar de inte gå fortare. Skrämmande om man som ung går lika sakta som en äldre, om man i övrigt egentligen är frisk. Många rör sig inte mer än nödvändigt och åker helst kollektivt för någon ynka km för att det är ju så långt.
Åker vi tåg till Göteborg och ska tex till Liseberg så tar vi aldrig spårvagnen för det är ju trots allt gångavstånd från station till Liseberg.
Om kollegor och jag ska ned på stan måste vi alltid gå supertidigt för de går så långsamt.
En kollega envisas med att gå på delen som är för cyklister trots att det finns gott om plats på gåsidan.
Hon går liksom mitt i vägen och jag får bita mig i tungan för att inte säga till.
En gång var det bara jag och en kollega och mitt i allt utbrister hon lätt anfådd att vi håller ett bra tempo...
Hade jag gått själv hade jag redan varit framme och ny var vi bara halvvägs...
Jag är kort och har korta ben, men ändå snabb.
Varför kan inte folk stå still i en rulltrappa?
Man går ju olika fort beroende på varför man är ute och går. Ska jag till jobbet går det fort. Är jag ute och njuter av vårsolen går jag långsammare. Det är ju skillnad på att gå för att man ska någonstans och att gå omkring för att se sig om och ha trevligt och kanske umgås.
Folk har taskig kondis och motorik. Samma i simhallen, helvete vad långsamt många simmar. Otroligt att de håller sig flytande.
Folk har taskig kondis och motorik. Samma i simhallen, helvete vad långsamt många simmar. Otroligt att de håller sig flytande.
Kan lägga till att andelen med smärtproblematik och andra hälsoproblem nog är större än du tror, TS. När jag själv drabbades och pratade öppet om det dök det upp en hel del folk som berättade om sina sjukor och skador. Folk jag jobbat med länge tex och som jag inte hade en aning om levde med konstant smärta. Har man haft det så i tjugo år är det ju liksom inget man sitter och pratar om vid kaffebordet. Folk håller sånt för sig själva i stor utsträckning.
Både fotgängare och bilister tycker jag bara blir långsammare och långsammare. Det är som att det är någon tröghetsepidemi som breder ut sig.
Väldigt många måste få väldigt lite gjort på dag.