• Aina03

    Kan ej träffa barnbarnen

    Jag har ett problem som håller på att slita sönder mig i bitar och ingen kan hjälpa mig. Har även gått hos psykolog men de kan inte hjälpa i detta.
    Problemet är att min son som är 30 år har två barn på fyra och sju, vilka jag inte kan träffa vad jag än gör. Träffade barnen senast för ett år sedan. Jag blir inte bjuden på deras födelsedagar, men min sons tjejs släkt blir alltid bjuden.
    Till saken hör också att sen han fick barn med min svärdotter har han tagit avstånd mer och mer.  Hans pappa bedrog mig med sin kollega när mina barn var tre och fem och min mamma låg döende i cancer. (Min pappa hade dött tre år innan och pappa blev 63 och min mamma 61). Min mamma dog efter ett halvår och jag var tvungen att flytta ett halvår efter detta då barnens pappa gjorde slut med mig. Han tyckte synd om SIG för att jag var lefsen?! Barnens nya flyttade in samma helg jag flyttade ut. Barnens pappa hjälpte inte till med nånting vad gällde flytten och brydde sig inte ett dugg om var jag och våra barn skulle bo. Vi hade barnen varannan vecka. Jag lyckades ordna bostad nära pappan, så att barnen skulle ha det lättare. Det underlättade ju för alla så klart.
    Allt detta har tagit mig otroligt hårt och är en sorg jag burit i mig sedan dess. Det värsta av allt är att barnens pappa och hans ?nya? träffar barnbarnen, fast de svek vår familj, men jag kan inte träffa barnbarnen. Var finns logiken och rättvisan? 


    Vad säger ni om detta? 

  • Svar på tråden Kan ej träffa barnbarnen
  • Aina03

    Jag är dessutom helt hundra på att barnens pappa hade aldrig förlåtit mig och velat se mig över huvudtaget om jag hade gjort detsamma mot honom. Det vet jag. Han är den tjurigaste och mest långsinte männkska jag vet. Han hade blivit fullständigt knäckt om det hade hänt honom. Han har desdutom ALDRIG varit ensam i hela sitt liv. Han klarar inte av det. Hoppar från det ena förhållandet till det andra, vilket jag inte gjort. Han än är inte en bra förebild för mina barn?sorry to say? 

  • Anonym (Sök kuratorsstöd)

    Jag har aldrig varit i din situation, men däremot har jag barn med adhd samt lite stökiga familjeförhållanden med föräldrar och svärföräldrar. Och en sak kan jag säga dig, man väljer alla dagar i veckan att umgås med de som har en positiv attityd och förståelse för barnens speciella situation. Man väljer bort relationer som tar mer än de ger, för man har inte någon ork till sånt. 

  • Anonym (du)
    Aina03 skrev 2023-09-12 18:46:30 följande:

    Till #29


    Det är tröttsamt att lyssna på människor som troligtvis definitivt inte varit med om den situation jag varit med om. Eller har du det? Bli övergiven av sin partner när ens mamma ligger för döden i cancer, blir utslängd ut ur huset efter detta, pappan till barnen bryr sig inte ett dugg om var hans barn skulle bo efter detta, en ny kvinna flyttar in med mina barn. De som bedrog mig och splittade familjen. Och sen väljer ändå sonen att umgås med pappan och hans nya, de som förstört nåt helt otroligt.
    Om du varit med om liknande skulle jag nog lyssna mer på dina råd. Och jag säger dig att vi har ALDRIG pratat om de här sakerna när vi umgåtts. Vi har alltid haft det trevligt när vi umgåtts, förutom när barnens pappas tjej betett sig väldigt klumpigt, okänsligt och egoistiskt. Och det är inte bara jag som tycker det. Det är inte ok att komma och rycka barnet ur min sons famn när vi satt med henne efter dopet och hade det mysigt. Otroligt fräckt gjort.
    Hur i helsike skulle du fråga eller göra om du ville träffa ditt barn och barnbarn? Man kan väl för helvete inte göra fel om man frågar helt normalt när vi kunde ses och ger förslag på dag. Och - ja, det känns inte kul att mina barns pappa och hans tjej träffar barnen med tanke på vad de gjort. Jag kommer ALDRIG förlåta dom för på vilket sätt de splittrade familjen på. Kom igen om du varit med om något liknande själv. Då hade det varit intressant att höra hur du hade upplevt allting. Människor som känner mig och vet hur allt gick till tycker det är för djävligt, så jag är inte den enda att tycka det. 
    Jag känner ingen som varit med om liknande, dvs blivit bedragen och övergiven av sina barns pappa när man mist sina föräldrar. 


    Inget av det är dina barns ansvar att hantera åt dig. Det är helt frikopplat från dem och de har inga skyldigheter gentemot dig bara för att du varit med om det. Det är klart att det var jävligt, men det är ditt ansvar att hantera, inte dina barns. 

    Och detta inlägg ger mig ännu mer bevis för att du är väldigt självcentrerad och fast i det förflutna och sveket du utsatts för. Och dina barn är säkerligen trötta på det och orkar inte ha dig i sina liv. 

    Om detta inte påverkar er relation idag, varför drar du upp det i tråden här då? Tycker du att dina barn har skyldighet att umgås med dig bara för att du blev sviken av deras pappa och sen fortsatte vara förälder? Det är ju bara minimum vad barnen kan förvänta sig. Förälder har skyldighet att ta hand om sina barn, barnen har inga skyldigheter gentemot föräldrarna. 

    Du gör kanske inget fel när du frågar om att ses, men du är obekväm att umgås med och då väljer de bort dig. 
  • Aina03

    Jag säger bara - SUCK!
    Jag har inte gjort nåt konstigt eller fel när jag umgåtts med mina barnbarn, min son eller svärdotter. Absolut inte! Och jag är verkligen inte den enda som inte vill umgås med sitt ex och hans ?nya?. Varför skulle jag det? Det finns 365 dagar på året och då kan jag träffa mina barnbarn, min son och svärdotter nån annan dag. 
    Om du tycker att jag är självcentrerad pga att jag är ledsen för att jag inte kan träffa mina barnbarn, så får det stå för dig. Jag vore ju konstig om jag vore glad för att jag inte kan träffa dom, Men jag orkar inte bry mig längre. Ingen ide. Om de vill nåt får de komma till nig.
    Ingen normal förälder kan vara glad om man inte kan träffa sina barn eller barnbarn. Är det att vara självcentrerad?😳


     


     

  • Anonym (du)
    Aina03 skrev 2023-09-13 09:18:30 följande:

    Jag säger bara - SUCK!
    Jag har inte gjort nåt konstigt eller fel när jag umgåtts med mina barnbarn, min son eller svärdotter. Absolut inte! Och jag är verkligen inte den enda som inte vill umgås med sitt ex och hans ?nya?. Varför skulle jag det? Det finns 365 dagar på året och då kan jag träffa mina barnbarn, min son och svärdotter nån annan dag. 
    Om du tycker att jag är självcentrerad pga att jag är ledsen för att jag inte kan träffa mina barnbarn, så får det stå för dig. Jag vore ju konstig om jag vore glad för att jag inte kan träffa dom, Men jag orkar inte bry mig längre. Ingen ide. Om de vill nåt får de komma till nig.
    Ingen normal förälder kan vara glad om man inte kan träffa sina barn eller barnbarn. Är det att vara självcentrerad?😳


    Om du inte kan inse dina fel så kommer du aldrig att kunna förändra något så att din son vill umgås med dig. Så kan sitta kvar i din bittra offerkofta och tycka att alla andra är dumma mot stackars dig. 

    Frågan är ju varför din son inte vill umgås med dig, det är ju där du måste börja. Och sannolikt handlar det om hur du är, att du inte är någon de vill umgås med, på grund av hur du beter dig. 

    Allt i ditt inlägg utgår från dig, dig, dig. Inte ens ett uns av tanke på din sons synvinkel. 
  • Aina03

    Det är så sorgligt för du har ingen aning om vad du skriver. Du vet inte hur min svärdotter och hennes familj är. Min son är helt i händerna på dom. Han har förändrats nåt helt otroligt sen han började umgås med dom och fick barn.
    Varför utgår du hela tiden utifrån att allt detta är mitt fel?
    Jag tänker inte lägga ner nån mer energi på dessa människor och du behöver inte bemöda dig om att komma med utlåtanden om hur jag borde ha gjort eller bör göra. Jag kan inte göra mer. Jag är inte en trollkarl. 

  • Anonym (du)
    Aina03 skrev 2023-09-13 10:03:36 följande:

    Det är så sorgligt för du har ingen aning om vad du skriver. Du vet inte hur min svärdotter och hennes familj är. Min son är helt i händerna på dom. Han har förändrats nåt helt otroligt sen han började umgås med dom och fick barn.
    Varför utgår du hela tiden utifrån att allt detta är mitt fel?
    Jag tänker inte lägga ner nån mer energi på dessa människor och du behöver inte bemöda dig om att komma med utlåtanden om hur jag borde ha gjort eller bör göra. Jag kan inte göra mer. Jag är inte en trollkarl. 


    Jag utgår ifrån det eftersom det är du som blir bortvald, och det brukar vara så av en anledning. Och utifrån hur du uttrycker dig så självcentrerat och med stort fokus på dig själv och din bitterhet och dina behov. Inget fokus alls på vad du kan bidra med i relationen till din son, bara vad han och barnbarnen ska bidra med till dig och ditt liv.

    Och sen att du skriver att du inte kan förändra nåt för att du inte är en trollkarl. Menar du att du inte har någon som helst kontroll över ditt eget beteende? Till och med det skyller du på andra och att nån fiktiv figur skulle kunna förändra, men inte du? Nä, maken till svag självinsikt har jag sällan skådat. Men verkar vanligt bland föräldrar som inte fattar varför deras vuxna barn inte vill umgås med dem. 

    Därför. 
  • Aina03

    Vad vet du om vad jag har erbjudit dom och vad jag velat bidra med och hjälpa till med? Jag har tagit hand om deras hund en hel del sen han var en liten valp. Jag har massor med gånger sagt att jag vill gärna vara med barnen, vara barnvakt och hundvakt, men det är alltid hennes familj som tar över allt. Jag kan väl inte tvinga mig på dom heller. 
    Så du är helt ute och cyklar när du tror att jag tänker bara på mig själv. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa till, men kan inte.
    Jag skulle jättegärna vilja avlasta dom och jag är definitivt inte självisk. Du har fått allt om bakfoten. Så sitt inte där och skriv saker som absolut inte stämmer. 
    Jag tog hand om mitt ex? barnbarn och det var absolut inga problem. Det fungerade alldeles utmärkt. 

  • Anonym (Ebba)

    Kan det vara personkemin som inte riktigt finns där? Det är ju olika hur bra man funkar ihop med sina familjemedlemmar.

    Du skriver att ni har trevligt när ni träffas och det ger mig intrycket av en kafferast på en okej arbetsplats, inte en grupp människor som träffas för att de väldigt gärna vill. Du vill träffa barnbarnen förstås, men har ni vuxna egentligen så mycket utbyte av varandras sällskap?

  • Aina03

    Det är helt självklart att det är viktigt att trivas med varandra. Jag har inte haft några problem med att umgås med min son, men allt förändrades när han kom in i den familjen. Den familjen och jag är väldigt olika. Vi har ganska så olika intressen. Jag och min äldste son är mycket kulturella och kanske lite mer intellektuella än min svärdotters familj, så det kan nog bli lite krock där, men det ska ju inte få hindra att jag ska kunna träffa mina barnbarn. Jag behöver inte frottera mig med min svärdotters familj - jag syftar på hennes mamma, mostrar och gammelföräldrar. Det enda jag vill är att kunna umgås med min son och barnbarnen. Det är inte en onormal önskan.
    Var hos frissan häromdagen, en fin vän. Hon sa att hon skulle dö om hon inte kunde träffa sina barnbarn, vilka hon träffar varje helg. 

  • Anonym (du)
    Aina03 skrev 2023-09-11 22:35:06 följande:

    Till #16
    Vi har allrid haft trevligt när jag träffat barnbarnen med min son eller med min svärdotter. Jag har ALDRIG suttit och beklagat mig eller gnällt utan fokuserat 100 % på att vi ska ha det trevligt.
    Men när tiden går och jag inte kunnat träffa barnbarnen på ett helt år, vilka bara bor tre mil ifrån mig, känns det otroligt ledsamt. Speciellt när jag vet att svärdotterns familj träffar de jätteofta. Och som sagt, jag får ingen vettig förklaring till varför det är så.
    Men jag har diskuterat detta med min äldre son och funnit lite tröst i vad han upplevt och sagt. Han tycker att svärdotterns familj är väldigt speciell och att barnbarnen är ganska vilda och jobbiga och min son tycker inte det vore ett dugg konstigt om de har/får adhd. 
    Jag ger upp och tänker inte göra nåt mer. Ingen ide. Tycker dock väldigt synd om barnen. Jag älskar dom och vill dom allt gott och jag vet att de mår inte bättre utan mig. De har alltid varit jätteglada när vi träffats. Men det går inte att komma ifrån att det gör ont i hjärtat på mig som farmor. Men det är deras förlust och synd att föräldrarna inte förstår hur fel det här är mot barnen. De har inte valt detta. Det vet jag. 


     


    Vad har det ens för relevans i frågan om barnbarnen har ADHD? Du låter oerhört dömande som ens tar upp det som en faktor.

    Och hur vet du att din son och hans familj har haft trevligt under dina besök? De kanske spelar med för att inte förstöra stämningen och sen bara inte bjuder in mer eftersom du inte är så trevlig att umgås med som du tror.

    Dina svar här i tråden visar ju tydligt att du inte tar till dig av vad andra säger, så din son vet säkert att det inte spelar nån roll att försöka förklara för dig varför han inte vill ses.
  • Aina03

    Jag har frågat min son och hans tjej om jag gjort nåt fel och om de tycker det, har jag bett dom tala om vad i så fall. Men det är bara tyst från dom. Jag är ingen tankeläsare. Jag kan ju inte tvinga människor att prata om de inte vill. 
    Har även bett om ursäkt för ifall jag gjort nåt fel mot dom. 
    Det finns inget mer att göra.


     

Svar på tråden Kan ej träffa barnbarnen