Flickvän har blivit tjock

När du säger att hennes inställning till hur hon nu vill gå ner i vikt är utifrån ett anorektiskt perspektiv så betyder det ju tyvärr att hon inte är frisk. Eller hur? Hon har nyligen blivit friskförklarad, detta är alltså alldeles nytt, tidigt, och hon ska alltså nu ge sig in i en bantning. Det är hon som har de här tankarna, planerna. Tyvärr har du kommit med på ett hörn av detta och jag förstår din fråga hur du nu ska bäst spela din roll för att hon inte ska återfalla i anorexian. 
I det läget hade jag sagt att det här låter som ett anorektiskt förhållningssätt. Dörren har tyvärr öppnats redan av att ni har pratat om hennes vikt. Du är hennes sexuella partner och hon mår redan nu så här dåligt kring sin kropp att hon inte vill vara intim/älska med dig, visa upp sig. Det är ett stort varningstecken det här. Jag hade uppmuntrat henne att om igen boka/få tid där hon blivit friskförklarad. Är det till exempel bara runt dig hon inte vill visa sig (halv eller helnaken) eller är det andra också? Är du en trigger? Är du en trigger, ja, då är det inte bra. 

Jag håller med ovan. Prata om allt utom det. Lägg dig inte i vad hon äter, inte äter, hur hon tränar, hur hon inte tränar. Hon har gått i behandling, hon är friskförklarad. Det i sig borde betyda på att hon själv ska veta vad hon nu ger sig in i så hon inte får ett återfall, men av ovan du har beskrivit tycker jag inte det låter som att hon är frisk. Hon är redan eller riskerar redan falla dit igen. 

Jag är gift med en f.d träningsfreak som alltid sett bra ut, tränat, varit väldigt disciplinerad, hård/sträng mot sig själv, inte haft de där normala gränserna riktigt. Perfektionist. Ångest bakom det. Viktigt att komma ihåg. Oftast upptäcker/ser del människor bara vad som är på ytan, men det är bakom det som är bränslet, det andra är bara verktyg till att själv "behandla" ångesten på. I grund och botten är det ångest. Det finns olika typer av psyken/hjärnor som är mer sårbara för att utveckla ångesten, eller/också i fel miljö som ger "näring" åt detta. Ni befinner er i fel miljö. Den miljön ni är i, har också jag, vi varit i. Där är absolut en frisk och positiv sida i den världen (träningsvärlden, sportvärlden), men den drar också till sig och uppmuntrar, vibehåller en sjuk värld. Jag kom in i den här världen redan som barn då sport var ett intresse, något min pappa uppmuntrade. Där var aldrig någon vinkling åt HUR man såg ut, utan prestation. Har man då inget egenvärde är det då lätt man jagar prestation för det ska då säga att man duger osv. Det som är så farligt med det här är (som jag frågat min man) när vet du att du kommit dit du vill, när är du i mål, när är du säker/trygg? När ser du ditt egenvärde? Det handlar också mycket om kontroll (för man känner sig egentligen maktlös) och det ger en känsla av kontroll. 

Om vi nu säger att du är i den här världen, träningsvärlden, av bara "normala" skäl, om vi säger du går på gym, nu vet jag inte vilket gym du går på, går du på ett gym där det också finns låt säga tjejer som sminkar upp sig till tusen, står i ett hörn och fotar sig och sina halvgenomskinliga träningskläder, eller vart går du? Går ni tillsammans? Bara sånt kan trigga henne om du är omringad av vad hon då anser är perfekta kroppar? Del gym har de här konton där man kan lägga ut bilder på sig själv, killar som tjejer, sponsra något eller bara visas upp sig, sin kropp, har du något sådant? Får ni sånt i mobilen? Mitt råd där, i så fall, är att stäng alla dörrar du bara kan. Bara stäng dem. Ta bort henne från den världen, låt inte den världen få knacka på 24 timmar om dygnet, när som, inga lättklädda, halvklädda gympatjejer som ska visa upp sig i din mobil. Skydda er värld. Det här ska inte komma in i mobilen, i er vardag, plötsligt. 

Jag kände det som att jag förde ett krig med min man när han blev totalt fixerad vid träning, mat... det var så konstiga dieter, jag kunde se där fattades näringsämnen. De han gick på skulle bara vara en viss tid skulle han trösta mig med, han ljög, han höll på med längre... och längre... Han gjorde dealar med andra så det var tävling, inför tävling. Om vi bråkade på kvällen stack han ut och sprang (även mitt i natten), hans sätt att tygla sina känslor på. 

Vi var båda i träningsvärlden, men saken var den att min pappa hade gjort ett väldigt bra jobb på att jag inte skulle tänka på hur jag såg ut, och inte ha vinnarskalle, inte låta dumma (avundsjuka sa han) kommenterar (psykning) gå på mig (inför träning, tävling). Där var inte alls en enda kommentar om mitt utseende, så till den grad att när jag var vuxen kom jag på att amen, shit, jag vet inte om min pappa tycker jag ser bra ut eller inte, jag vet jag har fått komplimanger från en del. Jag tror han var så rädd att jag skulle smittas av det här utseende-fixationen. Där min man kommer ifrån kommenterades, kommenteras än idag utseende, vikt, kläder på ett sätt som inte var okej för min pappa. Jag blev smått chockerad faktiskt vad man sa, hur man sa, varför man sa det. Fick hitta strategier för att bemöta det. 

Det du kan göra är att du alltså blir som min pappa, haha, nej men skämt åsido, du drar detta så jordnära, så friskt du bara kan. tex om hon vill springa, ni springer i skogen ihop, ni blandar det ihop också med något annat, ni tar och plockar blommor, bär, svamp (vad vet jag). Ha någon fika med er.

Har du "mackapärer" på dig såsom "klocka" som mäter hur mycket du sprungit eller hon osv, ta bort det bara. Ha ingenting på er som ska mätas. Jag märkte att det här var något som min man höll på med, bort med det. 

Jag hade ingen ätstörning, men det blev till slut så att för att han bevakade mig (för det gjorde han, ingen överdrift) vad jag åt och inte, blev det till slut jobbigt för mig att ens försöka äta med honom i närheten. Jag hade jobbig endometrios (som man kan operera), IBS, (de hänger ihop) så jag hade fysiska komponenter bakom varför jag var tvungen att försöka lista ut vad jag kunde äta och behålla i näringsväg, därför också jag trillade in i den världen och också då kom i kontakt med andra där jag tyvärr har upplevt där finns en problematik med det psykiska, ätstörningar. Då man inte trodde sig kunna lösa detta fysiskt (vilket man vet idag man kan, med operationer) siktade man in sig på det psykiska även med mig. Alltså har jag fått gå igenom de här frågorna, "programmet", där man till slut kom fram till vad jag vetat hela tiden att jag inte hade en ätstörning. Däremot visste jag att stress påverkade så jag fick ont i magen och också att jag inte kände för att äta där och då, inte riktigt samma sak...

Samtidigt som han skulle hålla stenhård koll på sig själv ville han då ha koll på mig och det var destruktivt för vårt förhållande, han kom över en gräns där han inte skulle över.

Idag är vi normala, haha, och vi påverkas inte alls som det var innan.
Mina villkor var att vi inte skulle prata om mat på det sättet, vikt på det sättet,  utseende på det sättet, inte få det till oss via till exempel social media, de här gym instagram (eller vad fan det nu är). Han fick lova mig att inte påbörja någon konstig diet. Jag ville slänga ut vågen, såg någon annan skrev det också. Så det är väl det du kan göra, ta bort alla triggerna du kan.

Dras inte med i det. Säg bara helt neutralt (eller så neutralt du kan) vad du tror på för en långsiktig livsstil, hälsosam, kärleksfull, gå igenom det med dig själv, står du själv för det här? Eller har du ryckts med? Eller är det risk att du själv rycks med av den sjuka världen? För gör du det, påverkas du av det, andas du det, då märker hon av det, då påverkas hon av det. Om du själv är "ren" från det kommer hon märka av det i positiv bemärkelse. Visst hon kan bli om hon nu blir vilket jag inte hoppas på som min man blev frustrerad, irriterad på mig då jag inte stöttade honom i hans galenskapdietträning, men jag försökte bara behålla mig lugn, fötterna på jorden, och eftersom han ville ändå spendera tid med mig så fick det då bli till exempel ute i skogen. Jag gjorde min grej. Jag trodde han hade ångest, jag visste han var perfektionist, jag var orolig för honom, men inget jag sa gick in förrän jag fick lämna, tyvärr. 

Säg att du älskar henne. Trots alla hinder och bråk vi hade vet jag den gången jag bara sträckte min arm över bordet, tog hans hand och sa Du vet om att jag älskar dig, va? Jag älskar dig det starkaste inuti, det är det som är av det starka värdet, det är det som kommer bestå när vi blir gamla och rynkiga. Han sa något i stil med att han såg fram emot när vi skulle bli gamla och rynkiga ihop, såg hans ömhet, det var som att då trillade polletten ner. Han sa vi skulle tävla med våra rollatorer ihop, nej, sa jag det ska vi inte ;)

Rör vid henne ändå i vardagen, håll om henne, krama henne, ge henne pussar, smek hennes hår, men ingen press till något mer. Jag fokuserade mycket på hans händer då händerna är ändå detsamma eller nära på hur man än går ner eller upp i vikt, alltså tog hans hand mycket, smekte hans hand, tog hans hand till min kind osv, som att jag medvetet valde ut kroppsdelar på honom som var neutrala för att visa honom min kärlek det sättet. 

Som du märker av har jag skitsvårt för att korta ner en text, men jag hoppas på att det här ändå gick bra för dig att läsa alltihop :)

Tack ska du ha, fått lära mig den hårda vägen, vad göra liksom? 

Låter ändå som ett mentalt bra träningsställe ni hittat. Vet om de som blivit triggade när pojkvännen/partnern varit "uppkopplad" till sitt gym där de här bilderna på tjejerna, och fast han bara kanske säger hej till dem eller inte, så är det här igång. Därför jag tog det som exempel. 

Det är ju detta som också är så svårt: Människor som på ytan ser ut som att de gör samma saker, tränar osv, mår bra i det, fysiskt och psykiskt, de som också hittar en gemenskap på sina gym och finner en positiv mening i det, men så antingen har de kommit dit via olika vägar, deras hjärnor är olika, eller någonting händer så det blir den här otäcka blandningen av psykisk ohälsa, vet snart inte om det är ägget eller hönan som var först, är det omgivningen som den sjuke reagerar på, eller är det hur den sjuke reagerar mot omgivningen? Det jag vet är att omgivningen påverkar, och eftersom hon precis nästan blivit "Friskförklarad" och utsläppt och ska nu ta tag med den verklighet som innan hon blev sjuk var  en del när hon blev sjuk, kan bara det vara för mycket. Du balanserar på en väldig smal linje här i det här sårbara stadiet, du har det inte lätt här.

Våra hjärnor är olika, vi är födda med det, inget val direkt då ju, och de som utvecklar anorexia är i regel "duktiga", de är intelligenta, "känsliga", en känslig sorts intelligens (nu menar jag det på ett positivt sätt), men det kommer också med en sårbarhet.

Det jag tror också kan ha hänt här är att hon inte riktigt känner igen sin kropp. Min kropp som jag trodde var färdigutvecklad när jag var i 20 års åldern började plötsligt förändra sig och jag fick mer former än innan. Det kan vara att det slog till då och inte tidigare då jag varit för smal innan? Hon måste bli vän med sin kropp, och det är hon inte. Hon är inte där än. Jag förstår din oro. Tycker också det verkas som att du har lämnats ensam i detta, var finns ditt stöd av familj, vänner? Hur ska ni tillsammans kunna stötta henne? Hur ska din roll vara? 

Tyvärr kan jag för egen del inte påstå att jag hade det där stödet jag visste min man behövde ha från sitt håll, nu pratar jag inte om alla, men själva "luften", "rutinerna" var lagda i familjen, det var svårt att bryta sig loss från det. Jag var aldrig en del av det, sa emot, men det var förbaskat tröttsamt. Nästan som att det var en strategi att bara trötta ut mig, att bara låta "de" ta tillbaka honom. En gång var jag så trött på det att jag sa till honom att jag inte kände mig hemma med hans familj (inte helt sant) och att efter allt jag fått höra att det aldrig skulle duga. Men så var jag ändå så pass stark då fortfarande att jag sa åt honom att jag vill inte tillhöra din familj, det här har med olika värderingar att göra, jag trodde du och jag hade samma värderingar, men nu vet jag inte vad jag ska tro. Det enda jag vet är att jag hör inte hemma med din familj, jag hör inte hemma med dig. Jag är en annan typ. Jag ska vara någon annanstans. Jag ska vara med såna som är som jag är. Som tänker som jag tänker. Han blev ställd då för han hade inte ifrågasatt någonting som onormalt, som skadligt. 

Efter att ha varit i min mans omgivning, hans familj, började jag alltså tyvärr påverkas, som sagt, och var tvungen att tänka ut strategier för att klara av det här. Jag har full förståelse för att min man haft de här fröna i sig som sedan "blommade ut" i full jävla storm, i samband med att han blev sjuk (ortorexi tror jag någon benämnde det som). 

Vad jag inte har tyckt om med honom är att han alltid kläckt av sig kommentarer om min kropp när jag inte frågat. Särskilt en gång när jag lyckades lägga på mig lite (tjohej!) sa han att han tyckte jag var mer attraktiv och att inte gå ner de kilona. Jag blev provocerad av det och satte igång (käfta med honom). När jag blev för smal och ett tag för överviktig? eller fortfarande normalviktig, tror jag, skulle det också kommenteras. Det slutade aldrig kommenteras. Jag slöt mig. 

Om hon håller på och frågar dig så förstår jag att det är svårt att stå där helt stum, det här är för övrigt tror jag en klassisk fälla där den som frågar faktiskt bär ansvaret för att kunna hantera svaret, vad svaret än blir, men ofta får ju den som svarar skit för det, hur den än svarar "Du säger inte sanningen", "Du ljuger", "Du säger bara det för att vara snäll", "Du sårar mig". Normalt sätt ska det inte vara några problem att kunna uttrycka att jo, men du behöver nog gå upp kilon eller ner, om de också tycker det, uttryckt det från början när frågan ställts. Men man måste också vara frisk själv i sitt tankesätt att man ser skillnaden mellan någon som är underviktig, normalviktig, överviktig eller har fetma när man ska svara på en sådan fråga. Ser man själv inte den skillnaden (jag kan ju säga att speciellt den som kommenterar så mycket från min mans familj har sjuka mått att gå efter, de stämmer inte med verkligheten) är man fel person att fråga, men då måste också den som frågar förstå det: att jag frågar fel person. Har man själv då förvrängd syn och man frågar någon annan som också har förvrängd syn blir det självklart bara förvrängt, destruktivt alltihop.

Kan bli också lurad över hur olika kroppar ser ut, vi får så mycket intryck med hur den perfekta kroppen ska se ut på ett sätt som tidigare generationer aldrig fått utstå, ni är i den yngre 20 års åldern och lever i detta, jag tycker synd om er. Även om man kan slåss mot det på ett medvetet plan så undermedvetet påverkas man också av allt, finns de som mår dåligt över saker och ting och de kan inte sätta fingret på det, kan inte nå det, det undermedvetna. Spökar. Är man mer intelligent och "känslig" av sig släpps mer av det här sjuka in i det undermedvetna, och det här ska då bearbetas. 

Jag sa flera saker till min man när vi gjorde valet att fortsätta som par. Jag ställde krav. Mina krav var att han inte skulle kommentera mer på min kropp (även om det bara var positivt), inte på vad jag åt och inte (nu hade jag inte ätstörning men det blev ångestladdat till slut ändå). Jag skulle inte stanna kvar hos honom om han om igen skulle bli så sjukt fixerad vid sin träning (särskilt sista gången då det blev så synligt för mig att han blivit sjuk) och vad han åt. Skulle han hålla på så fick han göra det utan mig. Jag ville bara spy över det.  Mina andra krav var att Han fick lova att inte ingå i någon pakt med någon eller några andra då han var sjukt tävlingsmänniska. Han tränar fortfarande osv men skillnaden är stor, det här sjuka finns inte med i bilden längre. Jag sa åt honom att jag är inte hans morsa, han är inte min farsa, jag har inte rätt att säga åt honom vad han ska göra eller inte, men faktum kvarstår att jag kommer inte orka med detta då, jag kommer inte stötta detta, inte en sekund, utan jag kommer gå, och jag kommer gå meddetsamma. Man kan säga att det är ett hot, men för mig var det en gräns, för både min skull och hans. Han fick välja. Mig eller det sjuka. Vi eller det sjuka. 

Jag sa också bland annat när han var sjuk att han borde vara ihop/gift med någon som är som han, inte någon som är som jag, och att jag tänkte fan ta mig inte bli den kvinnliga versionen av honom, annars duger jag väl inte. Då det var mig han var rädd om, mig han älskade, märkte jag på hans starka reaktion för vad jag sagt, att det där ville han inte höra igen, han ville inte förlora mig, han ville inte ha någon annan, han ville inte förändra mig (plötsligt). 

Vi hade starka känslor för varandra och starka känslor i omlopp när det blir så här. För mig låter det som att ni är lite samma korn, där är den här kärleken, men den blir destruktiv när olyckan, sårbarheten slår till. 

Jag har inte läst allt här i tråden, men såg något svar från dig och ser att du känner dig pressad och inte mår bra i detta, och det är inte konstigt. Det jag också uppfattar från dig nu är att du tränar för att du mår bra i det. Då ska du självklart fortsätta med det. Så länge det är friskt ska det inte vara några problem.

Om jag får tipsa vidare så är det att ni hittar på nya saker att göra, nya  saker att lära er, nya ställen att resa till (kan bara vara inom Sverige), ni får in annat i tankebanorna.

Jag köpte också böcker, och ljudböcker är bra också, som jag först läste och han sedan och sedan kunde vi prata om det, eller om vi båda läste samtidigt, jag försökte medvetet hitta andra världar för att koppla bort allt som har med träning, kost, kroppar, att göra, vidga vyerna. Deckarserier. Alltså - allt - allt som inte har med det här andra att göra. 

Jag märkte också att om det var något praktiskt som skulle skötas och han fick uppdraget att då gick han in i det, då kunde han koppla bort det andra, under tiden. 

Jag har fått höra i efterhand att folk undrade var vi blev av, men den här tiden då det var bara vi, då vi var måna om vem vi skulle umgås med (inte trilla in på kost, träning) var enormt viktig för att vi skulle kunna ha en chans att repa oss. 

När han väl varit ifrån det tillräckligt och vi sedan om igen började umgås blev det väldigt tydligt för honom hur sjukt mycket kommenterande det var. 

Lycka till, 
Hoppas på det bästa för er.

Tack, vad kärt av dig, klok vet jag inte, men jag försöker :).
Vet inte hur det fungerar här med forum och så, så mail vet jag tyvärr inte hur här, men skriver till dig så här istället :)

Man kan väl säga att jag känner igen mig i er båda. Det är en svår situation. 

Jag tycker du ska säga att du blir orolig för henne nu  när hon har bestämt sig för att gå ner i vikt och också för att ni inte har ett vanligt sexuellt liv ihop, det är helt strypt, står på paus. För att tala klarspråk sex är inte bara sex utan närhet och att ha ett normalt sexliv med den man är kär i, älskar, bor ihop med,  är något som ska vara naturligt och gödande för en normal kärleksrelation. Det ska inte finnas någon skam i det, inte hur man ser ut (vad man väger till exempel). Det var kan hända min inbillning, för jag var rädd att det skulle starta upp hans träning om jag så bara tog på hans axlar, armar (om han nu ville biffa till dem mer? Jag visste inte hur han tänkte? Därför jag var neutral, om hans hand och så, det var på den nivån, och det var väl för att jag var mer bekväm i det där och då, man ville inte tappa det helt och hållet. Nu var det inte han som bromsade mig, men jag honom, ni har andra hållet.

Det blev ju konstigt för att jag inbillade/trodde/min farhåga var där en period att om han nu såg så mycket fel, inte var - aldrig var - helt nöjd med hur han såg ut, (det hade ju spårat ur kontroll det här) hur skulle han då vara nöjd med mig? Att jag var nöjd med mig räckte inte hela vägen kom jag på då jag visste ju vad (vissa) i hans familj kunde ta sig friheten att kläcka ur sig om min kropp (helt sjukt, helt jävla bisarrt, sades som ingenting, som om man talade om vädret, bara fritt fram, om vem som helst, han föddes in i detta).

Han fick klargöra att han ville ha mig, han var ledsen då när han sa det (han sa det flera gånger olika tidspunkter) och att jag inte fick tänka så. Jag såg han=hans sjukdom, de där kommentarerna från hans familj (inte alla viktigt att betona) som något jag måste skydda mig mot, inte blotta mig för. Med det sagt har jag alltid haft det här "Pojkflick" aktiga i mig, äventyraren i mig, den där attityden jag-bryr-mig-inte, så den delen av mig hade inga problem att visa upp ärr och så vidare, (rätt svårt att inte få ärr när man är som jag är, varit sedan barnsben ,trillat ner från träd och trillat omkull i tävlingar m.m) vad jag nu vägde eller inte. Jag misstänker att min pappa gick in för att jag skulle få vara, behålla den här "pojkflickaktigheten" i mig för att det fungerat som ett skydd. Jag har förvånats ibland över osäkerheten hos för mig söta, vackra kvinnor (man hör en del till exempel bara inne på damtoaletten när jag varit ute). Jättebra förresten att du har det här stödet från din familj, din pappa, men jag tycker ändå det är anmärkningsvärt att inte hennes familj, du borde ju ses som en naturlig del av hennes familj, du bor med henne också, inte blivit så att ni blivit mer tillsammans, kunnat få stöd tillsammans hur ni både ska stötta henne, och förhålla er i övrigt, för självklart, detta tär på alla. Nu är det som att hon satt dig i skiten, du vet hennes hemlighet, du ska vara lojal mot henne samtidigt "olojal" , samtidigt får du inget säga till hennes familj då hon inte vill. Jag förstår att det tar på ditt mående. Ska du ingå i maskopi med hennes sjukdom, och samtidigt stå utanför, eller vad händer? Du har en roll till förutom att du är hennes sambo, och jag vet hur knasigt, fel det blir, när andra roller som inte ska tillhöra egentligen samboskapet, kommer in. Man mår inte själv bra av det. Den andre mår inte bra av det. Du får försöka tänka att det är hon som bär ansvaret för hennes sjukdom, men bara älska henne ändå. Det är alltid bra att man ser varandra från ett vänperspektiv, det var så för oss, det var så vi fick starta om, vänner först, kärlekspartners/romantiska partner sedan, basen måste vara vänskap, det andra, i en sån här situation gör det för intensivt, för sjukt, bara min åsikt, men ändå. Vi blev friskare, starkare (som sedan ett nytt par) då vi fick ta det på vänbasis, ärlig, fin, kommunikation men ändå med en vänskaplig distans. Det andra blev för triggande, sjukt, och så var man inne i samma onda som innan, vi behövde komma ut ur det. Nu är vi ett kärlekspar och där är inget av det sjuka och intensiva och triggande mer i det. Vi fick "reboota" oss, vänskapen, ge och ta, lite avstånd, lite närhet, lite tid, lite annat. Fick ge en chans att börja läka. Därefter kunde vi tassa in på kärleksparbiten. Vi är andra idag än vi var då, delvis iaf, på de rätta sätten, och jag känner inte av något sjukt mer, inte hos honom eller mig eller oss. Det var det som fick fungera för oss. Han sa han saknade mig och älskade mig, men där var inte längre den pressen på älskade som det varit innan, då var det lättare att ta emot det, och stanna i det, och tassa på. Vi tog inga elefantsteg som jag misstänker del gör och så smäller det till igen. Vi tog stadiga tasse-steg (haha). Jag tror många är "där borta" får en oro, rädsla, krav, vill veta, vad är vi, vart är vi på väg. Vi var det vi var, och det var stadigt och skönt, tryggt i det då ,klart kvar fanns ibland en plågsam ledsamhet för vad som gått förlorat, men med tiden tog det nya över. Jag vet inte om det kan vara lösningen för er? Att du, ni mentalt går över till vänskap först, och tasse-steg? Att okej bara stanna i nuet och tycka om nuet, det man har då, tillsammans? 

Jag tror vårt samhälle rör sig mer och mer emot det här fanatiska utseendeidealet både för män och kvinnor, förr var mer kvinnor förföljda av det och tror jag fortfarande står för en dominant del av det, men männen börjar komma ikapp här. Kvinnoidealet var knäppt redan från början då man hade specifika krav på modeller, deras längd, deras kroppstyp. Det behöver inte göra någon skillnad alls om någon annan med en annan kroppstyp förlorar vikt då den inte har och kommer aldrig få just den där kroppstypen. Jag firade istället de kvinnor i min familj och släkt vars kroppstyp jag fått, då jag älskat, älskar dem älskade jag även min kroppstyp. Jag tror vi blivit fellärda att det bara ska finnas en kroppstyp som är det vackraste, idealet. Vi är ju inte så. Vi har många exempel på kroppstypar. Jag själv är ett lapptäcke av alla gener, generationer före, jag vill vara det lapptäcket, jag vill vara den blandningen. Jag vil inte vara i en annan kropp än min. Jag tror att man kan hjärntvätta om sig, tänka om sig, till och med från vad man från början tyckt var fult, aft komplex för, till att bara bli nej men om det inte varit meningen, om det inte varit rätt att jag ser ut precis så här - ja då hade jag inte sett ut precis så här. Nu gör jag det. Alltså är det rätt. 

Jag tror inte man kommer fälla de här männen för anorexi utan det kommer vara precis det som han fick: träning och kost ihop :

Det som du också kan komma att uppleva om hon nu går på en galen viktresa här är att om hon stänger ute alla näringsämnen hon behöver, inte bara hennes kropp utan hennes hjärna går så småningom in i ett svältstadie, och då resonerar du med en reptil-hjärna, som också så bestämt kommer ha garden uppe, ångesten kommer vara för stark, de här personerna har ju hjärntvättats. Det är bra i andra lägen med disciplin men här blir det livsfarligt. Min körde på som att det fanns inga ursäkter, om han skulle känna något som trötthet, tror du han var snäll nog då mot sig själv och la sig för att ta en tupplur? Nej, inte förrän allt var det nu var skulle vara klart, bara att köra. Gav honom belöningen också samtidigt som han var mitt inne i ångesten, 2-sidigt, gott, ont. Jag kunde känna av en viss frustration från hans sida, fast han inget sa, men att han i det var snällare mot mig än mot sig själv. Jag märkte när han blev bättre att han fick ner nivån, kraven för egen del, ångesten var då också mer nere i nivå (urladdningen tills han om igen vred upp sig, det var inte förrän det på riktigt kom ner, ångesten, som  han blev mottaglig. Det du skriver att du sagt till henne borde om hon blivit bättre vara något hon skulle vara mer mottaglig för. Hon borde tänka som du där. 

Finns där någon i sjukvården du kan vända dig till? eller är det bara hon som kan? Eller hon är helt avslutad därifrån och hänger nu fritt? Gör din röst hörd. Ta och ring bara dit du vet hon har gått. Visst, de har sekretess men säg att du som anhörig, du bor med henne, är hennes sambo, vill ha stöd och hjälp hur du ska förhålla dig till det här?  

Jag känner igen alla de känslor du beskriver, vet det är jobbigt, vet det är omväxlande, kyla, förtvivlan, allt. Så har hon sina starka känslor. Och du har dina. 

Tillbaka till det sexuella (hoppas inte jag gör dig förlägen, inte min mening): Det han sa flera gånger var att han såg mig som attraktiv. Han lämnade ut viktbetoningen. Det var delvis skadat då han redan upplyst mig om att han tyckt jag varit till exempel för smal innan (känns som alltid mer tillåtet att kalla någon annan för smal än för tjock men jag var mycket trött på att höra kommentarer och till och med misstanke om att jag skulle vara anorektisk när jag bara ville vara ifred och få känna mig som alla andra gjorde. Jag själv kommenterade inte folks kroppar hur som, jävla övertramp är vad det är, men folk gjorde det med mig från det att min endometrios började (menstruationen). Det krävs inte att den dominanta delen gör det, det räcker så väl så med bara en eller fler, tyvärr. Det är lite svårt att gå upp eller behålla vikten när IBS och endometrios tillsammans skapar det så att man inte kan behålla något, fått vara på sjukhus och fått dropp och så vidare (tappat räkningen). Det som också kan reta mig nu är att alla de som kommenterade om min kropp gjorde det på ett sätt som att de stod över mig, de visste bättre än mig, de nästan fnyste fram det, det kom också i helt opassande situationer och av människor som jag nästan såg som främlingar. Jag förstod att de tyckte att de minsann visste allt om mig, min kropp, och att min kropp provocerade dem.  Jg försökte inte provocera någon? Jag slutade svara dem. Vet särskilt en person som dagligen, på ett arbete, så fort hon såg mig skulle kommentera, som om något skulle ha kunnat hända med min kropp på bara någon timme? Eller hade hen lyckats glömma på bara en timme vad hen sagt?  Om jag får önska någonting så är det att människor ska veta sin gräns, sluta upp och kommentera så jävla mycket, det är inte så att det är en upplysning, en sanning man aldrig hört förut uttalas, utan man har hört det till leda redan av allt och alla. Då jag inte hade en förvrängd syn på min kropp (vilket ju anorektiker och bulimiker har) var det knappast hjälpsamt oavsett att få veta vad just den personen ansåg om min kropp. Jag började klä mig mer pösigt i hopp om att få slippa höra. Till slut började jag ge igen, jag började påtala annat än vikten, men saker som kunnat få dem förlägna och då blev de som de blev, tysta, men de slutade där och då att kommentera om min kropp. Jag spelade att jag var dem, samma attityd. Jag gjorde inte så att jag föll ihop framför dem när de kommenterade om min kropp, då det bara skulle vattna deras egon att tro jag var problemet, jag var den överkänslige,  utan jag tog mitt sedan, kände mig elak och manipulerande när jag gjorde det, gjorde det kallt, vilket kunde ge mig dåligt samvete också, men samtidigt var det det som krävdes.

Så finns där andra som roar sig med att kommentera hennes kropp, hennes utseende så kan det hjälpa att ha den attityden, du kan ha den, även om hon inget säger där och då, så kan man själv sticka in med en kommentar, det har jag fått göra när det hänt andra också, och då bollar man det tillbaka. De kan gott få stå där - dumma. Om jag är på det humöret kan jag säga saker och ting lugnt, stadigt och se och hålla min blick i deras, jag säger bara min sanning. Då är det inte roligt längre. Det förvånar mig ibland hur många som håller på så här bara lärt sig saker och ting från A, inte B, och inte C. Därför blir de stumma. Jag har tänkt de gångerna att Är det här allt ni har att komma med? Har ni verkligen inte tänkt ut mer? Men saken är den att de är oftast inte så intelligenta och i deras värld har de räknat ut ett helt annat scenario. Om den som blir utsatt för sånt här kan det kännas skönt, tryggt, stärkande att veta att okej min partner, som du då med henne, har mig. Det gör att de också själv kan börja svara för sig. Känna sig mer trygga. Hon måste få känna sig trygg i sin omgivning. 

Jag kan ha fel här men jag tror det är känslan av att man ska skydda sig mot plötsliga och oförutsägbara verbala attacker eller miner som avslöjar vad de tycker som gör att kroppen och hjärnan går in i ett ständigt stressläge, ångestläge, och vi är inte gjorde för det, vi är gjorde för att ha det så en kort stund. 

Ja, jag förstår. Hur har det gått för dig, er, om jag får fråga? 

Jag har tänkt på en sak, vet ni är unga och inte varit ihop så där jättelänge, men om par-terapi hade kunnat vara ett alternativ för er, ett stöd för er bägge? 

Om vi nu ska ta det dit hän så är även där tycke och smak olika.

Finns de som tänder på underviktiga, andra normalviktiga, ytterligare en tredje överviktiga och feta om man nu enbart ser till kroppen eller typen och bortser helt från helheten vad som gör någon attraktiv.

Det du själv kan tycka är fel med din kropp kan en annan tycka är fint, attraktivt.

Jag blev sårad den gången min man sa till mig att han tyckte bättre om min kropp efter jag gått upp mer i  vikt. För det första, inte mitt val ha gått ner i vikt utan min sjukdom, endometrios, som påverkade magen, svårt i perioder att inte kunna behålla nåt, fått vara perioder på sjukhus och fått dropp, tagits prover,(Fick hjälp sen och operation).

Han sa det för att han ville uppmuntra mig att "stanna där", men för mig blev det bara en sån äcklig o onödig kommentar, och som att min existens, min attraktionskraft, gick ut på att behaga hur han såg på min kropp. Förresten hade jag ej märkt något innan att han inte fann mig attraktiv. Man får tänka på vad man säger och hur man säger det som partner o om så nödvändigt att säga det alls. Det kan bli en spärr hos den andre sen, att man inte vill, tappar lusten. Sex är inte bara sex. Vi är sårbara också då, samtidigt starka Det intima är det sårbara och då ska vi få lov att känna oss fina o älskade som vi är med ngn annan. 

Jag förstår att du kan tycka det. Jag vet, jag kom lindrigt undan jämförelsevis i förolämpningen då jag aldrig innan märkt han skulle inte ha varit eller inte mindre varit attraherad av mig. Men för mig förstörde det ändå när jag blickade tillbaka då jag varit i "the moment" och självklart inte tänkt på om jag upplevts som mindre attraktiv av honom. Hade jag fått den informationen från honom tidigare hade jag gjort ett annat val då dvs jag hade inte valt att gå till sängs med honom. Nu fick jag inte det valet. Jag var lyckligt omedveten. 

Det var inte bara den enda kommentaren som orsakade min reaktion, min s.k lätt
kränklighet då i dina ögon, det här var en slutstation efter alla små tidigare kommentarer jag fått från han om min kropp, sjukdom. Det är så här det är. Till slut sätter det sig. Till slut kommer där en reaktion. 

Vad jag har hört från andra som fått kritik för sin kropp av sina partners är att de stänger av, de skyddar sig, de har inte lust att gå till sängs med sina partners längre. Det här gäller både män och kvinnor. 

Det kan också vara de fall där det är en partner som har en dålig bild av sin egen kropp och som själv då ratar hela grejen utan att den andre sagt eller gjort något. Då dör det också ut så småningom. Då kan det bli så att den andre som inte har några komplex eller håller med om att den andra har det känner sig ratad, oälskad. Nån drar till slut. 

Det kan också bara vara så att ett par har olika lust och det kan paja allt, den andre känner sig ratad, den andre sig pressad. Allt blir fel. 

Nu redde vi upp det, och vårt var inte så farligt, där kan jag hålla med, men de jag känner har bara låtit tiden gå, de har blivit som främmande sedan, och splittrats. Det kan vara en mycket jobbig sak att prata om. Tror inte alla vet hur. Då sluter man sig. 

Man kan påverkas av/med sin partner som man inte gör med andra och i andra situationer. Man kan vara mer sårbar på visst sätt än med andra utan att det är fel. 

Är inte "god ton" att förolämpa ens sexpartners kropp. Hör inte hemma där. Take it or leave it, men klaga inte. Så tänker jag. 

Jag förstår vad du syftar på, men det var inte det jag menade. 

Alla har såklart ett ansvar, i första hand sig själv.

När jag var enligt min partners beskriven för smal, enligt hans smak, dvs, om jag skulle gått i säng med mig själv, LOL, hade inte jag klagat iaf. Jag var nöjd med mig själv som jag var. Varför skulle jag då ödsla min fina kropp, faktiskt, tid, känslor i säng med någon som tycker jag är mindre fin än vad jag själv tycker? Man vill ju inte gå till sängs med någon som inte anser man är lika attraktiv, så lågt lägger man inte ribban. Där tycker jag han var jättefin, och så har han sett mig som mindre. Han offrat sig då? Kul att få höra det sen. 

Om vi säger som så, vilket är det här jag tror du syftar på, men jag kan ha fel, att ett par har träffats när de såg ut på ett visst sätt, sen går tiden och den ena av dem, låt oss säga, går upp i vikt (för jag tror det är mer vanligt här i väst att det sker än viktförlust, särskilt med åldern också, metabolismen), än vad är den andres smak för vad som är attraktivt. 

Om nu den som väger så pass mer nu själv tycker den är fortfarande lika attraktiv som innan och ser ingen skada i att fortsätta vara det eller är beredd att ta smällarna av det (såsom hjärtinfarkt mm) blir det väldigt konstigt när då partner inte tycker det.

Partner har rätt att tycka det, man ska gå till sängs med den man vill gå till sängs med, den man anser är attraktiv, har ett band till, något annat säger jag inte. Man vill ju inte att någon ska offra sig för att vara med en och inte våga säga nåt. Men då blir det ju som att de två inte passar ihop längre.

Förstår man det dock själv, tycker det själv, och man har en rimlig syn på sin egen kropp, kan man då istället satsa på rätt träning och mat och göra det till ett intresse som båda två i paret kan gå in i tillsammans.

Jag har mött par där båda två varit överviktiga eller feta och det blir något positivt för båda två och då är det en livsstilsförändring som båda vill och kan klara av och det har stärkt dem, stöttar varandra. Gemensamt mål.

Jag tror det är mycket bättre att fokusera på det, på att hitta roliga saker som innefattar rörelse,  tex kan ett par lära sig börja dansa, göra det till en grej, att man kombinerar rörelse med något kul, för det finns många som tycker träning är tråkigt men jag tror inte de förstår att det behöver inte vara på ett gym eller i ett bad först, bara du rör på dig och får upp det lite.

Många är också "comfort"-typer, de har nånstans för länge sedan tackat nej i sitt huvud för att t ex utöva någon sport "nej, haha det är inget för mig" "har du testat det då?" "Nej", "Kan du tänka dig testa det och sedan säga vad du tycker?" "...Nja...". Varför inte? Testa, säger jag. Skratt förlänger också livet. Bjuda på sig själv. Man behöver väl inte göra det så svårt. 

Jag är iaf trött på alla kommentarer jag fått från tonåren om min vikt och när jag felaktigt blivit utpekad för att ha misstänkt en ätstörning och ser inte hur min kropp verkligen ser ut när jag alltid sett hur den har sett ut och inte försökt banta. 

Jag är inte så bekväm naturligtvis med att berätta att jag kan inte behålla maten utan går rätt igenom, blir rätt äckligt om jag ska börja berätta borta vid kaffemaskinen att det är något fel på mina tarmar för nån kollega som tagit sig friheten att kommentera, kritisera? Vet inte hur länge det gick innan jag till slut fick klämma fram nåt om det till min man. Tycker inte det är en sån romantisk sak att säga. Ville inte han skulle få en bild i huvudet av mig och ...det...äckligt. Lite rädd att han skulle tappa känslor för mig ärligt. Jag blev bara så blyg när jag skulle säga det. Jag har fått hålla tillbaka med normal vardaglig rörelse så som att cykla bara pga det, när det är dåligt, medan de har fått bilden av mig att jag tränar panikartat och äter pyttepyttepyttelite. Jag kan förstå att den här bevakningen, misstänksamheten, eller jag-vet-nog-vad-som-försegår-här-flicka-lilla, kan bara det ge ångest. Jag kände mig till slut väldigt bevakad av min man, när vi två skulle äta ihop blev det bara så laddat, tappade all matlust. Han var sån som man kunde se iaktog, registrerade också fast han inte sa något, hans blick, hur den gick ,allt bara. Han behövde inte säga nåt. Jag vill inte veta hur anorektiker känner sig. Måste man hålla på så?

Som jag har fattat på TS så har hans sambo varit först med att börjat anmärka på sin "nya" kroppsform, (den som jag tolkar som mer naturlig kvinnokropp som är frisk som hon inte är hemma i än) och han har blivit "hjärntvättad" att tro kvinnokropparna ska se ut som "flick-kropparna" och därför bara hållit med, utan att förstå riktigt förrän han hör på henne hur och i vilken takt hon tänker gå ner kilona, när hans rädsla för hennes anorexia kommit ikapp honom, vad det är han har sagt, kommenterat, hållit med om. Jag tror inte det där är så ovanligt i träningsbranschen, de blir mer eller mindre hjärntvättade män som kvinnor att tro på ett visst ideal och det kan mycket väl, för bådas del, återgå i något sjukligt ideal utan att de fattat det. Det är det jag tror har hänt här. Jag tror inte TS har velat såra sin tjej. Jag tror de båda varit i den här världen för länge och det här blev ett olyckligt bevis för det som sedan TS försöker bromsa, ändra på, då han är rädd och älskar henne. Nån som inte brytt sig om sin sambo på det sätt TS gör hade från första början inte skapat den här tråden. Tror absolut det här är jobbigt för honom också, inget han hittar på. 

Jag kommer från hem där man inte kommenterar så pass, på ett speciellt sätt utseende och vikt, men man höll sig hälsosam, näring i maten, rörde på sig, sport, medan min man kommer från ett hem där det bara måste kommenteras sjukt mycket om just utseendet, vikten på ett annat sätt än jag varit normal med, och jag tror inte alla ens tänker på det själva då de vistats i den miljön för länge hur mycket det är och hur det i längden påverkar, skapar en bild. Där tror jag den sjuka delen i den träningsbranschen tyvärr kan uppstå, att man vistas där länge, man ifrågasätter inte de här måtten, man tror att det är dem som är de normala. Det här blir livsfarligt då den som ska då gå ner i vikt har redan en förvrängd syn på hur den ser ut från första början. 

För mig som varit runt de här med ätstörningar, med förvrängd syn på sina kroppar är det så svårt, om ens omöjligt för mig att förstå hur de kan se så fel på sina egna kroppar. En tjej som tog sin hand om sin mage, försökte gripa tag i nåt slags fett där men där var ju inget, men ändå säger hon till mig att hon har vägt sig nu och det här är inte bra, det här ska bort. Vad är det som ska bort? 

För att inte tala om de människor jag känner som någon gång i sitt liv fått höra någon kommentar om att de har "fel" på någon form på sin kropp, som tex deras ben, som andra, inklusive jag inte ser som något fel, jag ser det för vad det är, men tycker inte att det är fel, fult. Den kommentaren kan de ha fått för så väldigt länge sedan, men ändå så har den fastnat så pass att när det är sommar och sol vägrar de här personerna "visa upp" sig, inte ha något tyg, kläder där som döljer. Det hindrar dem också från aktiviteter. Jag har frågat dem om de själva tyckte det här var fel, fult på dem innan de fått höra kommentarerna och då säger de att nej, det tänkte de inte på att det skulle vara. Alltså va? 

En vet jag som fällde en dum kommentar, precis vem det är, och det är en fullständig idiot som sa många idiotiska saker som bara avslöjade hans låga intelligens, i ett, och ett. Där har jag utbrustit hur någon sådan persons smak, tycke, kan väga så tungt att man tar det för sanningen. Fan vad den idioten skulle må bra av att veta att så lång tid efteråt går ett av hans offer omkring och fortfarande idag döljer den kropps-biten. Frustrerande. Den här idioten fick jag förresten tyst på nån gång för länge sedan så svårt var det inte. Väldigt lätt faktiskt. Såna testar ju vem de kan ge sig på, letar efter något sårbart eller skapar något sårbart. Bara för de själva ska må bättre när de fått andra att må sämre. Såna ska man inte låta hållas. De gör precis likadant i förhållanden, psykiska misshandlare. Där har jag uttryckt men förlåt mig, såg du aldrig hur han såg ut då?
Såna ska man bara bolla tillbaka med, inte ta åt sig. Han var ju bara skräp. 

Jag var inte som min partner, jag har aldrig haft den måttstocken han hade att gå efter. Den jag gick efter vet jag är mer generös än hans var, den är också den som är accepterad, upplyft, av de som vet vad som är hälsosamt och inte. Han har haft en inre oro att "pass på!" mycket snabbare än jag har haft. Jobbigt. Samtidigt har jag han att tacka för han tryckte på nåt fel med hjärtat på mig. Ofta är det så här: Endometrios (högre risk för missfall, komplikationer) + IBS + Hjärtat. De vet de idag mer men fortfarande stor okunskap. Operation idag, förr: Not. Många som fått fel diagnoser, fått itutade i sig att det är andra problem. Vilket var också varför jag slutade söka och tänkte jag får bara hitta ett sätt att leva med det här, och leta svar själv, om nu det hjälper. Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Det här blev till något sårbart, och att han då tyckte det var en sån jäkla bra tidpunkt att säga hans sanning slog fel, så blir det oftast när det är något som är sårbart. Måste man då säga det? Är det så nödvändigt? Kunde han då inte bara behållit det för sig själv? Jag kände som han var min bevakningspolis, min chef, ingen rolig känsla. För mycket. 

Det finns många tyvärr som har ett komplicerat förhållningssätt till mat och till vikt. Tror många stirrar sig blinda på det istället för att se vad som ligger bakom, nåt psykiskt. Jag har upptäckt för många med det psykiska som är drivkraften, men på ytan ser allt så bra ut för alla andra som tror det bara är fysiskt. Uppmuntras att bara fortsätta. 

På min man märkte jag att han använde sin träning som en ventil för hans vrede. Bara det att vreden tog inte slut. Den ökade. En dag skulle jag bara in om hans gym, men gick inte in helt så, för att han skulle se mig. Han bara slog och slog med sånt frenetiskt hat, aldrig sett han just så, jag blev nog lite rädd, gick igen med mig och hem. När han sen kom hem var det "Hej Älskling" från han, hur mjukt som. Jag var fortfarande darrig. Sen vet jag från våra bråk att han hade blackouts, mindes inte vad han sagt och gjort. Han gjorde mig inget illa, men ändå. Det var lite på gränsen vad jag skulle våga (stanna) eller inte. 

Ingen hade kommit rätt med vad som blev fel med han om man bara stirrat sig blind på träningen och maten, de var bara yttre verktyg för att försöka kontrollera eller få utlopp för något annat (psykiskt).

Många berömmer också för mycket de som kan disciplinera sig så och det kan definitivt de med anorexia, men det talas det inte om.

Det var sånt satans tabu att jag inte fick säga nåt om att han var bara för mycket, att nåt hade hänt med han. Gick inte att säga nåt om det till hans familj för han var ju "hjälten" med det här, utseende, träningen, framgångsriksagan, han var precis som han skulle vara, vad man skulle eftersträva, sågs det som, ingen som fattade i vår värld att han behövde hjälp. Och jag behövde få hjälp och stöd hur jag skulle hjälpa honom också.

Det är jäkla lätt när man står utanför ringen att peka och bua, men inte när man är inne i den. TS är inne i den. Sambon är inne i den. De älskar varandra, då får jag hoppas det vinner, och jag tror på dem, men önskar att de får den hjälpen och det stödet de båda innerligt behöver.