Välkommen till 30+tråden för oss som fått första barnet!
Här samlas vi vars barn passerat ettårsstrecket.
Från ÄL-stickor och Clearbluetestande till graviditetsillamående och förlossningsfunderingar. Och här är vi nu - med våra underbara barn som inte är bebisar längre!
Chiqita - Vi har Camelbak's dricksflaskor för o-varma drycker, typ saft. Superduperbra! Med reservation för att barnet kan bita sönder gummipipen (som man kan ersätta). Berätta gärna hur deras andra produkter är, jag är mycket intresserad. Har kollat på varianten du nämner men inte kommit till skott.
Jemema: kommer troligen beställa från lekmer i Norge. Xxl sportbutik har också men finns säkert andra ställen i Sverige också. Googla på det. Cdon tror jag har bla. 
Firren: så kul att höra. Köpte en contigo termokopp som gåva och har inte hört ngt om att den läcker
Jag har Contigo som vattenflaskor åt mig och Kasper och de är suveräna. Helt täta, så man kan ha dem i bilen eller i sängen Freja är för svag i händerna än så länge
Jag stod o kikade på contigo häromdagen, men det är ju ändå flaskor som rymmer 4-5 dl. Skulle precis som Jemema gärna hitta en bra flaska som rymmer 1,5-2 dl. Brukar räcka när barnen ska på ngn liten utflykt m föris. Helst inte plast heller. Finns det?
Galia - Sigg har vi alltid haft till våra barn. Eller är det termos du ska ha?
Här är flaskan 260 ml står det. m.outnorth.se/contigo/kids-mug.php
Står även 3 dl och 4 dl på andra sidor så lite osäker om de finns i olika storlekar..
Kickar liv i den här gamla tråden.
Är det några fler av oss som har helilskna 2-, snart 3-åringar? Jösses, så mycket arghet och ilska i den lilla kroppen! Mycket glädje, gapskratt och tramsande också så klart - tack och lov. 
När lugnar det ner sig? Jag minns att David hade en del utbrott nån gång strax efter tvåårsdagen och en tid till, men jag minns inte de var så frekvent förekommande. Men det är väl så att alla är olika... Tack och lov har båda barnen aldrig varit långsura av sig. Stella är sanslöst snabb i humörsvängarna, därför känns det inte jätteallvarligt när hon härsknar till, även om det är aningen påfrestande med gap, skrik och ret flera, flera gånger om dagen.
Hugo är inne i en "färger-är-viktiga-och-får-jag-fel-blir-jag-arg". ????
Han är inte heller långsur men det blir lite påfrestande med dessa diskussioner. Idag kom han på att han skulle sitta i sin lilla stol med pallen som bord i stället för vid stora bordet till middag. Han satt under bordet i stället
Antar att det har med att visa jag-kan-och-bestämmer-själv att göra. Agnes på 5,5 verkar stundtals tro att hon är tonåring som kan skrika och gnälla sig till vad hon vill ha, och när hon inte får som hon vill kommer tårarna. Men 5 min senare är det lek och stoj igen.. :-P
Firren - Jag är benägen att tro att det bara är personligheten som spelar in. Ida tvåårstrotsar fortfarande, de andra två har inte varit i närheten, varken som tvååringar eller nåt annat..
Asap - Då är det mao bara att ställa in sig på att förhålla sig till faktum. ???? Hon har fantastiskt många riviga egenskaper som hon kommer ha nytta av som tjej, men de suger ju lite energi när man har henne runtomkring sig typ jämt. Å andra sidan kanske jag ska hålla tyst för hon har sannolikt ärvt många av dragen efter mig... Även om jag inte kallar någon för bajskorv. ????
Och så går ni ursäkta en som är nybörjare på appen.
Firren - Ja visst tar det energi. Ibland är man ju bra rustad själv för att klara av att hantera de där stunderna, men allt som oftast är man stressad och/eller trött osv och då blir det JOBBIGT. Då brukar jag önska mig små änglar som sitter som ljus och säger "ja mamma". Sedan kommer jag på att det vore otäckt och att barnen är perfekta som de är... 
Asap - Så sant! Foglighet kan vara lite creepy om det blir för mycket. Och klart att de är perfekta som de är. Vänder man på steken så är nog sanningen snarare så att det är hos mig som förälder som problemet ligger - precis som du säger. För trött, lite stressad, lite för orimliga förväntningar på situationerna... Tack för påminnelsen!
Idag hade vi en sur och tjurig Agnes hemma. 5,5 år, kinkig, lite feber tidig morgon och fast besluten att hon skulle ut. Sa att hon var hemma från dagis och inte alls skulle ut. Just då feberfri. Hon försvann ner, arg och tjurig, fipplade med något och plötsligt hörde vi något som lärt som ytterdörren. Trodde först vår au pair kommit hem men huset var helt tyst. Gick ner och ropade på Agnes, inget svar. Öppnade dörren och ropade ut, lika tyst. Gick runt hela huset, tomt.. Ropade, ingen som svarade..
Gick upp, klädde på oss.. Gick runt ute och Anders tog bilen, men vi kunde inte tro att hon gått iväg..
Fortsatte leta, tomt..
Minuterna efter kom Anders hem, med au pair och Agnes. Hon hade tagit sin sparkcykel och skulle till dagis tänkte hon. Det var glädjefylld oro som spred sig i kroppen. Sa naturligtvis att så gör man inte och förklarade vad som kunnat hända, utan att skälla på henne mer. (Pappa bråkade lite på henne i bilen..)
Nu känner hon vägen, vi bor inte inne i stan och nära dagis, men det går en del bilar här. Huu... ????
Chiqita - Vad skönt att hon blev hittad snabbt och inte hann alltför långt. De är envetna de där små liven. Men oron (skräcken!) man hinner bygga upp innan barnet hittas...
På vår förskola var det ett barn som smet idag. En fyraåring. Vi råkar bo på samma gård som den familjen och barnet hade gått hem. Även om det finns hur säkra rutiner som helst, som följs, så går det inte att garantera att det aldrig händer. Vill barn smita så är det fullt möjligt att klättra över staketet på förskolan. Tror mer att man får jobba med att inpränta i dem att man aldrig, aldrig får lämna förskolans område utan någon vuxen.