Flickvän har blivit tjock

Tack, vad kärt av dig, klok vet jag inte, men jag försöker :).
Vet inte hur det fungerar här med forum och så, så mail vet jag tyvärr inte hur här, men skriver till dig så här istället :)

Man kan väl säga att jag känner igen mig i er båda. Det är en svår situation. 

Jag tycker du ska säga att du blir orolig för henne nu  när hon har bestämt sig för att gå ner i vikt och också för att ni inte har ett vanligt sexuellt liv ihop, det är helt strypt, står på paus. För att tala klarspråk sex är inte bara sex utan närhet och att ha ett normalt sexliv med den man är kär i, älskar, bor ihop med,  är något som ska vara naturligt och gödande för en normal kärleksrelation. Det ska inte finnas någon skam i det, inte hur man ser ut (vad man väger till exempel). Det var kan hända min inbillning, för jag var rädd att det skulle starta upp hans träning om jag så bara tog på hans axlar, armar (om han nu ville biffa till dem mer? Jag visste inte hur han tänkte? Därför jag var neutral, om hans hand och så, det var på den nivån, och det var väl för att jag var mer bekväm i det där och då, man ville inte tappa det helt och hållet. Nu var det inte han som bromsade mig, men jag honom, ni har andra hållet.

Det blev ju konstigt för att jag inbillade/trodde/min farhåga var där en period att om han nu såg så mycket fel, inte var - aldrig var - helt nöjd med hur han såg ut, (det hade ju spårat ur kontroll det här) hur skulle han då vara nöjd med mig? Att jag var nöjd med mig räckte inte hela vägen kom jag på då jag visste ju vad (vissa) i hans familj kunde ta sig friheten att kläcka ur sig om min kropp (helt sjukt, helt jävla bisarrt, sades som ingenting, som om man talade om vädret, bara fritt fram, om vem som helst, han föddes in i detta).

Han fick klargöra att han ville ha mig, han var ledsen då när han sa det (han sa det flera gånger olika tidspunkter) och att jag inte fick tänka så. Jag såg han=hans sjukdom, de där kommentarerna från hans familj (inte alla viktigt att betona) som något jag måste skydda mig mot, inte blotta mig för. Med det sagt har jag alltid haft det här "Pojkflick" aktiga i mig, äventyraren i mig, den där attityden jag-bryr-mig-inte, så den delen av mig hade inga problem att visa upp ärr och så vidare, (rätt svårt att inte få ärr när man är som jag är, varit sedan barnsben ,trillat ner från träd och trillat omkull i tävlingar m.m) vad jag nu vägde eller inte. Jag misstänker att min pappa gick in för att jag skulle få vara, behålla den här "pojkflickaktigheten" i mig för att det fungerat som ett skydd. Jag har förvånats ibland över osäkerheten hos för mig söta, vackra kvinnor (man hör en del till exempel bara inne på damtoaletten när jag varit ute). Jättebra förresten att du har det här stödet från din familj, din pappa, men jag tycker ändå det är anmärkningsvärt att inte hennes familj, du borde ju ses som en naturlig del av hennes familj, du bor med henne också, inte blivit så att ni blivit mer tillsammans, kunnat få stöd tillsammans hur ni både ska stötta henne, och förhålla er i övrigt, för självklart, detta tär på alla. Nu är det som att hon satt dig i skiten, du vet hennes hemlighet, du ska vara lojal mot henne samtidigt "olojal" , samtidigt får du inget säga till hennes familj då hon inte vill. Jag förstår att det tar på ditt mående. Ska du ingå i maskopi med hennes sjukdom, och samtidigt stå utanför, eller vad händer? Du har en roll till förutom att du är hennes sambo, och jag vet hur knasigt, fel det blir, när andra roller som inte ska tillhöra egentligen samboskapet, kommer in. Man mår inte själv bra av det. Den andre mår inte bra av det. Du får försöka tänka att det är hon som bär ansvaret för hennes sjukdom, men bara älska henne ändå. Det är alltid bra att man ser varandra från ett vänperspektiv, det var så för oss, det var så vi fick starta om, vänner först, kärlekspartners/romantiska partner sedan, basen måste vara vänskap, det andra, i en sån här situation gör det för intensivt, för sjukt, bara min åsikt, men ändå. Vi blev friskare, starkare (som sedan ett nytt par) då vi fick ta det på vänbasis, ärlig, fin, kommunikation men ändå med en vänskaplig distans. Det andra blev för triggande, sjukt, och så var man inne i samma onda som innan, vi behövde komma ut ur det. Nu är vi ett kärlekspar och där är inget av det sjuka och intensiva och triggande mer i det. Vi fick "reboota" oss, vänskapen, ge och ta, lite avstånd, lite närhet, lite tid, lite annat. Fick ge en chans att börja läka. Därefter kunde vi tassa in på kärleksparbiten. Vi är andra idag än vi var då, delvis iaf, på de rätta sätten, och jag känner inte av något sjukt mer, inte hos honom eller mig eller oss. Det var det som fick fungera för oss. Han sa han saknade mig och älskade mig, men där var inte längre den pressen på älskade som det varit innan, då var det lättare att ta emot det, och stanna i det, och tassa på. Vi tog inga elefantsteg som jag misstänker del gör och så smäller det till igen. Vi tog stadiga tasse-steg (haha). Jag tror många är "där borta" får en oro, rädsla, krav, vill veta, vad är vi, vart är vi på väg. Vi var det vi var, och det var stadigt och skönt, tryggt i det då ,klart kvar fanns ibland en plågsam ledsamhet för vad som gått förlorat, men med tiden tog det nya över. Jag vet inte om det kan vara lösningen för er? Att du, ni mentalt går över till vänskap först, och tasse-steg? Att okej bara stanna i nuet och tycka om nuet, det man har då, tillsammans? 

Jag tror vårt samhälle rör sig mer och mer emot det här fanatiska utseendeidealet både för män och kvinnor, förr var mer kvinnor förföljda av det och tror jag fortfarande står för en dominant del av det, men männen börjar komma ikapp här. Kvinnoidealet var knäppt redan från början då man hade specifika krav på modeller, deras längd, deras kroppstyp. Det behöver inte göra någon skillnad alls om någon annan med en annan kroppstyp förlorar vikt då den inte har och kommer aldrig få just den där kroppstypen. Jag firade istället de kvinnor i min familj och släkt vars kroppstyp jag fått, då jag älskat, älskar dem älskade jag även min kroppstyp. Jag tror vi blivit fellärda att det bara ska finnas en kroppstyp som är det vackraste, idealet. Vi är ju inte så. Vi har många exempel på kroppstypar. Jag själv är ett lapptäcke av alla gener, generationer före, jag vill vara det lapptäcket, jag vill vara den blandningen. Jag vil inte vara i en annan kropp än min. Jag tror att man kan hjärntvätta om sig, tänka om sig, till och med från vad man från början tyckt var fult, aft komplex för, till att bara bli nej men om det inte varit meningen, om det inte varit rätt att jag ser ut precis så här - ja då hade jag inte sett ut precis så här. Nu gör jag det. Alltså är det rätt. 

Jag tror inte man kommer fälla de här männen för anorexi utan det kommer vara precis det som han fick: träning och kost ihop :

Det som du också kan komma att uppleva om hon nu går på en galen viktresa här är att om hon stänger ute alla näringsämnen hon behöver, inte bara hennes kropp utan hennes hjärna går så småningom in i ett svältstadie, och då resonerar du med en reptil-hjärna, som också så bestämt kommer ha garden uppe, ångesten kommer vara för stark, de här personerna har ju hjärntvättats. Det är bra i andra lägen med disciplin men här blir det livsfarligt. Min körde på som att det fanns inga ursäkter, om han skulle känna något som trötthet, tror du han var snäll nog då mot sig själv och la sig för att ta en tupplur? Nej, inte förrän allt var det nu var skulle vara klart, bara att köra. Gav honom belöningen också samtidigt som han var mitt inne i ångesten, 2-sidigt, gott, ont. Jag kunde känna av en viss frustration från hans sida, fast han inget sa, men att han i det var snällare mot mig än mot sig själv. Jag märkte när han blev bättre att han fick ner nivån, kraven för egen del, ångesten var då också mer nere i nivå (urladdningen tills han om igen vred upp sig, det var inte förrän det på riktigt kom ner, ångesten, som  han blev mottaglig. Det du skriver att du sagt till henne borde om hon blivit bättre vara något hon skulle vara mer mottaglig för. Hon borde tänka som du där. 

Finns där någon i sjukvården du kan vända dig till? eller är det bara hon som kan? Eller hon är helt avslutad därifrån och hänger nu fritt? Gör din röst hörd. Ta och ring bara dit du vet hon har gått. Visst, de har sekretess men säg att du som anhörig, du bor med henne, är hennes sambo, vill ha stöd och hjälp hur du ska förhålla dig till det här?  

Jag känner igen alla de känslor du beskriver, vet det är jobbigt, vet det är omväxlande, kyla, förtvivlan, allt. Så har hon sina starka känslor. Och du har dina. 

Tillbaka till det sexuella (hoppas inte jag gör dig förlägen, inte min mening): Det han sa flera gånger var att han såg mig som attraktiv. Han lämnade ut viktbetoningen. Det var delvis skadat då han redan upplyst mig om att han tyckt jag varit till exempel för smal innan (känns som alltid mer tillåtet att kalla någon annan för smal än för tjock men jag var mycket trött på att höra kommentarer och till och med misstanke om att jag skulle vara anorektisk när jag bara ville vara ifred och få känna mig som alla andra gjorde. Jag själv kommenterade inte folks kroppar hur som, jävla övertramp är vad det är, men folk gjorde det med mig från det att min endometrios började (menstruationen). Det krävs inte att den dominanta delen gör det, det räcker så väl så med bara en eller fler, tyvärr. Det är lite svårt att gå upp eller behålla vikten när IBS och endometrios tillsammans skapar det så att man inte kan behålla något, fått vara på sjukhus och fått dropp och så vidare (tappat räkningen). Det som också kan reta mig nu är att alla de som kommenterade om min kropp gjorde det på ett sätt som att de stod över mig, de visste bättre än mig, de nästan fnyste fram det, det kom också i helt opassande situationer och av människor som jag nästan såg som främlingar. Jag förstod att de tyckte att de minsann visste allt om mig, min kropp, och att min kropp provocerade dem.  Jg försökte inte provocera någon? Jag slutade svara dem. Vet särskilt en person som dagligen, på ett arbete, så fort hon såg mig skulle kommentera, som om något skulle ha kunnat hända med min kropp på bara någon timme? Eller hade hen lyckats glömma på bara en timme vad hen sagt?  Om jag får önska någonting så är det att människor ska veta sin gräns, sluta upp och kommentera så jävla mycket, det är inte så att det är en upplysning, en sanning man aldrig hört förut uttalas, utan man har hört det till leda redan av allt och alla. Då jag inte hade en förvrängd syn på min kropp (vilket ju anorektiker och bulimiker har) var det knappast hjälpsamt oavsett att få veta vad just den personen ansåg om min kropp. Jag började klä mig mer pösigt i hopp om att få slippa höra. Till slut började jag ge igen, jag började påtala annat än vikten, men saker som kunnat få dem förlägna och då blev de som de blev, tysta, men de slutade där och då att kommentera om min kropp. Jag spelade att jag var dem, samma attityd. Jag gjorde inte så att jag föll ihop framför dem när de kommenterade om min kropp, då det bara skulle vattna deras egon att tro jag var problemet, jag var den överkänslige,  utan jag tog mitt sedan, kände mig elak och manipulerande när jag gjorde det, gjorde det kallt, vilket kunde ge mig dåligt samvete också, men samtidigt var det det som krävdes.

Så finns där andra som roar sig med att kommentera hennes kropp, hennes utseende så kan det hjälpa att ha den attityden, du kan ha den, även om hon inget säger där och då, så kan man själv sticka in med en kommentar, det har jag fått göra när det hänt andra också, och då bollar man det tillbaka. De kan gott få stå där - dumma. Om jag är på det humöret kan jag säga saker och ting lugnt, stadigt och se och hålla min blick i deras, jag säger bara min sanning. Då är det inte roligt längre. Det förvånar mig ibland hur många som håller på så här bara lärt sig saker och ting från A, inte B, och inte C. Därför blir de stumma. Jag har tänkt de gångerna att Är det här allt ni har att komma med? Har ni verkligen inte tänkt ut mer? Men saken är den att de är oftast inte så intelligenta och i deras värld har de räknat ut ett helt annat scenario. Om den som blir utsatt för sånt här kan det kännas skönt, tryggt, stärkande att veta att okej min partner, som du då med henne, har mig. Det gör att de också själv kan börja svara för sig. Känna sig mer trygga. Hon måste få känna sig trygg i sin omgivning. 

Jag kan ha fel här men jag tror det är känslan av att man ska skydda sig mot plötsliga och oförutsägbara verbala attacker eller miner som avslöjar vad de tycker som gör att kroppen och hjärnan går in i ett ständigt stressläge, ångestläge, och vi är inte gjorde för det, vi är gjorde för att ha det så en kort stund. 

Tycker hon om dig då? Bryr hon sig om att du är orolig och tycker att hon bör söka hjälp?

Just nu känns det som att det är livet eller anorexin. I och med det. Jag eller henens sjukdom

Anonym (ja)

ja alltså hon uttrycker också att hon känner sig ensam i sin ?viktresa? då hon får välja bort saker som hon i vanliga fall hade tackat ja till. 

jätte svårt detta. 

det jag kan ge är hon inte mottaglig för och kommer Förmodligen inte vara det förens hon själv kommer till insikt. 

men det äter ju på en. Gång på gång

Ja, jag förstår. Hur har det gått för dig, er, om jag får fråga? 

Jag har tänkt på en sak, vet ni är unga och inte varit ihop så där jättelänge, men om par-terapi hade kunnat vara ett alternativ för er, ett stöd för er bägge? 

Du tänder endast på kropp/utseende och inte intellekt. Förmodligen är du inte bara omogen, utan jävligt dum. Väx upp och lär dig livets viktigaste aspekter. Alla blir vi fula någon gång, även du - attraktion är inte bara utseende, något du kommer få lära dig

Personligen kan jag inte förstå hur man tända på en personlighet?    Absolut, kan en bra personlighet förstärka attraktionen.  Men en tjockis kan aldrig bli het oavsett hur din personlighet hon har... 
Sluta kalla folk dum för att man inte tycker tjockisar är det hetaste som finns...

Om vi nu ska ta det dit hän så är även där tycke och smak olika.

Finns de som tänder på underviktiga, andra normalviktiga, ytterligare en tredje överviktiga och feta om man nu enbart ser till kroppen eller typen och bortser helt från helheten vad som gör någon attraktiv.

Det du själv kan tycka är fel med din kropp kan en annan tycka är fint, attraktivt.

Jag blev sårad den gången min man sa till mig att han tyckte bättre om min kropp efter jag gått upp mer i  vikt. För det första, inte mitt val ha gått ner i vikt utan min sjukdom, endometrios, som påverkade magen, svårt i perioder att inte kunna behålla nåt, fått vara perioder på sjukhus och fått dropp, tagits prover,(Fick hjälp sen och operation).

Han sa det för att han ville uppmuntra mig att "stanna där", men för mig blev det bara en sån äcklig o onödig kommentar, och som att min existens, min attraktionskraft, gick ut på att behaga hur han såg på min kropp. Förresten hade jag ej märkt något innan att han inte fann mig attraktiv. Man får tänka på vad man säger och hur man säger det som partner o om så nödvändigt att säga det alls. Det kan bli en spärr hos den andre sen, att man inte vill, tappar lusten. Sex är inte bara sex. Vi är sårbara också då, samtidigt starka Det intima är det sårbara och då ska vi få lov att känna oss fina o älskade som vi är med ngn annan. 

Så sjukt lättkränkt om du frågar mig.

Så oerhört löjligt att folk inte klarar av att höra kritik.

Jag förstår att du kan tycka det. Jag vet, jag kom lindrigt undan jämförelsevis i förolämpningen då jag aldrig innan märkt han skulle inte ha varit eller inte mindre varit attraherad av mig. Men för mig förstörde det ändå när jag blickade tillbaka då jag varit i "the moment" och självklart inte tänkt på om jag upplevts som mindre attraktiv av honom. Hade jag fått den informationen från honom tidigare hade jag gjort ett annat val då dvs jag hade inte valt att gå till sängs med honom. Nu fick jag inte det valet. Jag var lyckligt omedveten. 

Det var inte bara den enda kommentaren som orsakade min reaktion, min s.k lätt
kränklighet då i dina ögon, det här var en slutstation efter alla små tidigare kommentarer jag fått från han om min kropp, sjukdom. Det är så här det är. Till slut sätter det sig. Till slut kommer där en reaktion. 

Vad jag har hört från andra som fått kritik för sin kropp av sina partners är att de stänger av, de skyddar sig, de har inte lust att gå till sängs med sina partners längre. Det här gäller både män och kvinnor. 

Det kan också vara de fall där det är en partner som har en dålig bild av sin egen kropp och som själv då ratar hela grejen utan att den andre sagt eller gjort något. Då dör det också ut så småningom. Då kan det bli så att den andre som inte har några komplex eller håller med om att den andra har det känner sig ratad, oälskad. Nån drar till slut. 

Det kan också bara vara så att ett par har olika lust och det kan paja allt, den andre känner sig ratad, den andre sig pressad. Allt blir fel. 

Nu redde vi upp det, och vårt var inte så farligt, där kan jag hålla med, men de jag känner har bara låtit tiden gå, de har blivit som främmande sedan, och splittrats. Det kan vara en mycket jobbig sak att prata om. Tror inte alla vet hur. Då sluter man sig. 

Man kan påverkas av/med sin partner som man inte gör med andra och i andra situationer. Man kan vara mer sårbar på visst sätt än med andra utan att det är fel. 

Är inte "god ton" att förolämpa ens sexpartners kropp. Hör inte hemma där. Take it or leave it, men klaga inte. Så tänker jag. 

Okej, jag brukar tycka att man ska vara ärlig. Men du har en tjej med tidigare anorexia. Då borde man nog inte säga något om hennes vikt. 

I det här fallet hade dom varit tillsammans tidigare, vilket måste betyda att ts tyckte om hans tjej inkl personligheten. Tjejen har haft problematik med anorexi. Nu har hon gått upp i vikt, och ja - jag tycker det är så förbannat fåfängt att känslor påverkas av kilo och att han dessutom tar upp dem då hennes tidigare  anorexi kommer förgöra henne. Helt jävla hål i huvudet enligt mig. Ts ta ditt ansvar, du vet hennes historia och börjar ifrågasätta efter viktuppgång. Såååå dåligt

Det är helt fel ingång imo.

Man har ett ansvar att hålla sig vacker i en relation. Om någon av parterna struntar i det borde den personen ha stor förståelse för om det skadar den andres attraktion.

Självklart är det bekvämt att skjuta budbäraren istället för att ta ansvar och se vad man gör själv. Så att många väljer den ansvarslösa vägen är inte det minsta förvånande.

Jag förstår vad du syftar på, men det var inte det jag menade. 

Alla har såklart ett ansvar, i första hand sig själv.

När jag var enligt min partners beskriven för smal, enligt hans smak, dvs, om jag skulle gått i säng med mig själv, LOL, hade inte jag klagat iaf. Jag var nöjd med mig själv som jag var. Varför skulle jag då ödsla min fina kropp, faktiskt, tid, känslor i säng med någon som tycker jag är mindre fin än vad jag själv tycker? Man vill ju inte gå till sängs med någon som inte anser man är lika attraktiv, så lågt lägger man inte ribban. Där tycker jag han var jättefin, och så har han sett mig som mindre. Han offrat sig då? Kul att få höra det sen. 

Om vi säger som så, vilket är det här jag tror du syftar på, men jag kan ha fel, att ett par har träffats när de såg ut på ett visst sätt, sen går tiden och den ena av dem, låt oss säga, går upp i vikt (för jag tror det är mer vanligt här i väst att det sker än viktförlust, särskilt med åldern också, metabolismen), än vad är den andres smak för vad som är attraktivt. 

Om nu den som väger så pass mer nu själv tycker den är fortfarande lika attraktiv som innan och ser ingen skada i att fortsätta vara det eller är beredd att ta smällarna av det (såsom hjärtinfarkt mm) blir det väldigt konstigt när då partner inte tycker det.

Partner har rätt att tycka det, man ska gå till sängs med den man vill gå till sängs med, den man anser är attraktiv, har ett band till, något annat säger jag inte. Man vill ju inte att någon ska offra sig för att vara med en och inte våga säga nåt. Men då blir det ju som att de två inte passar ihop längre.

Förstår man det dock själv, tycker det själv, och man har en rimlig syn på sin egen kropp, kan man då istället satsa på rätt träning och mat och göra det till ett intresse som båda två i paret kan gå in i tillsammans.

Jag har mött par där båda två varit överviktiga eller feta och det blir något positivt för båda två och då är det en livsstilsförändring som båda vill och kan klara av och det har stärkt dem, stöttar varandra. Gemensamt mål.

Jag tror det är mycket bättre att fokusera på det, på att hitta roliga saker som innefattar rörelse,  tex kan ett par lära sig börja dansa, göra det till en grej, att man kombinerar rörelse med något kul, för det finns många som tycker träning är tråkigt men jag tror inte de förstår att det behöver inte vara på ett gym eller i ett bad först, bara du rör på dig och får upp det lite.

Många är också "comfort"-typer, de har nånstans för länge sedan tackat nej i sitt huvud för att t ex utöva någon sport "nej, haha det är inget för mig" "har du testat det då?" "Nej", "Kan du tänka dig testa det och sedan säga vad du tycker?" "...Nja...". Varför inte? Testa, säger jag. Skratt förlänger också livet. Bjuda på sig själv. Man behöver väl inte göra det så svårt. 

Jag är iaf trött på alla kommentarer jag fått från tonåren om min vikt och när jag felaktigt blivit utpekad för att ha misstänkt en ätstörning och ser inte hur min kropp verkligen ser ut när jag alltid sett hur den har sett ut och inte försökt banta. 

Jag är inte så bekväm naturligtvis med att berätta att jag kan inte behålla maten utan går rätt igenom, blir rätt äckligt om jag ska börja berätta borta vid kaffemaskinen att det är något fel på mina tarmar för nån kollega som tagit sig friheten att kommentera, kritisera? Vet inte hur länge det gick innan jag till slut fick klämma fram nåt om det till min man. Tycker inte det är en sån romantisk sak att säga. Ville inte han skulle få en bild i huvudet av mig och ...det...äckligt. Lite rädd att han skulle tappa känslor för mig ärligt. Jag blev bara så blyg när jag skulle säga det. Jag har fått hålla tillbaka med normal vardaglig rörelse så som att cykla bara pga det, när det är dåligt, medan de har fått bilden av mig att jag tränar panikartat och äter pyttepyttepyttelite. Jag kan förstå att den här bevakningen, misstänksamheten, eller jag-vet-nog-vad-som-försegår-här-flicka-lilla, kan bara det ge ångest. Jag kände mig till slut väldigt bevakad av min man, när vi två skulle äta ihop blev det bara så laddat, tappade all matlust. Han var sån som man kunde se iaktog, registrerade också fast han inte sa något, hans blick, hur den gick ,allt bara. Han behövde inte säga nåt. Jag vill inte veta hur anorektiker känner sig. Måste man hålla på så?

Som jag har fattat på TS så har hans sambo varit först med att börjat anmärka på sin "nya" kroppsform, (den som jag tolkar som mer naturlig kvinnokropp som är frisk som hon inte är hemma i än) och han har blivit "hjärntvättad" att tro kvinnokropparna ska se ut som "flick-kropparna" och därför bara hållit med, utan att förstå riktigt förrän han hör på henne hur och i vilken takt hon tänker gå ner kilona, när hans rädsla för hennes anorexia kommit ikapp honom, vad det är han har sagt, kommenterat, hållit med om. Jag tror inte det där är så ovanligt i träningsbranschen, de blir mer eller mindre hjärntvättade män som kvinnor att tro på ett visst ideal och det kan mycket väl, för bådas del, återgå i något sjukligt ideal utan att de fattat det. Det är det jag tror har hänt här. Jag tror inte TS har velat såra sin tjej. Jag tror de båda varit i den här världen för länge och det här blev ett olyckligt bevis för det som sedan TS försöker bromsa, ändra på, då han är rädd och älskar henne. Nån som inte brytt sig om sin sambo på det sätt TS gör hade från första början inte skapat den här tråden. Tror absolut det här är jobbigt för honom också, inget han hittar på. 

Jag kommer från hem där man inte kommenterar så pass, på ett speciellt sätt utseende och vikt, men man höll sig hälsosam, näring i maten, rörde på sig, sport, medan min man kommer från ett hem där det bara måste kommenteras sjukt mycket om just utseendet, vikten på ett annat sätt än jag varit normal med, och jag tror inte alla ens tänker på det själva då de vistats i den miljön för länge hur mycket det är och hur det i längden påverkar, skapar en bild. Där tror jag den sjuka delen i den träningsbranschen tyvärr kan uppstå, att man vistas där länge, man ifrågasätter inte de här måtten, man tror att det är dem som är de normala. Det här blir livsfarligt då den som ska då gå ner i vikt har redan en förvrängd syn på hur den ser ut från första början. 

För mig som varit runt de här med ätstörningar, med förvrängd syn på sina kroppar är det så svårt, om ens omöjligt för mig att förstå hur de kan se så fel på sina egna kroppar. En tjej som tog sin hand om sin mage, försökte gripa tag i nåt slags fett där men där var ju inget, men ändå säger hon till mig att hon har vägt sig nu och det här är inte bra, det här ska bort. Vad är det som ska bort? 

För att inte tala om de människor jag känner som någon gång i sitt liv fått höra någon kommentar om att de har "fel" på någon form på sin kropp, som tex deras ben, som andra, inklusive jag inte ser som något fel, jag ser det för vad det är, men tycker inte att det är fel, fult. Den kommentaren kan de ha fått för så väldigt länge sedan, men ändå så har den fastnat så pass att när det är sommar och sol vägrar de här personerna "visa upp" sig, inte ha något tyg, kläder där som döljer. Det hindrar dem också från aktiviteter. Jag har frågat dem om de själva tyckte det här var fel, fult på dem innan de fått höra kommentarerna och då säger de att nej, det tänkte de inte på att det skulle vara. Alltså va? 

En vet jag som fällde en dum kommentar, precis vem det är, och det är en fullständig idiot som sa många idiotiska saker som bara avslöjade hans låga intelligens, i ett, och ett. Där har jag utbrustit hur någon sådan persons smak, tycke, kan väga så tungt att man tar det för sanningen. Fan vad den idioten skulle må bra av att veta att så lång tid efteråt går ett av hans offer omkring och fortfarande idag döljer den kropps-biten. Frustrerande. Den här idioten fick jag förresten tyst på nån gång för länge sedan så svårt var det inte. Väldigt lätt faktiskt. Såna testar ju vem de kan ge sig på, letar efter något sårbart eller skapar något sårbart. Bara för de själva ska må bättre när de fått andra att må sämre. Såna ska man inte låta hållas. De gör precis likadant i förhållanden, psykiska misshandlare. Där har jag uttryckt men förlåt mig, såg du aldrig hur han såg ut då?
Såna ska man bara bolla tillbaka med, inte ta åt sig. Han var ju bara skräp. 

Jag var inte som min partner, jag har aldrig haft den måttstocken han hade att gå efter. Den jag gick efter vet jag är mer generös än hans var, den är också den som är accepterad, upplyft, av de som vet vad som är hälsosamt och inte. Han har haft en inre oro att "pass på!" mycket snabbare än jag har haft. Jobbigt. Samtidigt har jag han att tacka för han tryckte på nåt fel med hjärtat på mig. Ofta är det så här: Endometrios (högre risk för missfall, komplikationer) + IBS + Hjärtat. De vet de idag mer men fortfarande stor okunskap. Operation idag, förr: Not. Många som fått fel diagnoser, fått itutade i sig att det är andra problem. Vilket var också varför jag slutade söka och tänkte jag får bara hitta ett sätt att leva med det här, och leta svar själv, om nu det hjälper. Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Det här blev till något sårbart, och att han då tyckte det var en sån jäkla bra tidpunkt att säga hans sanning slog fel, så blir det oftast när det är något som är sårbart. Måste man då säga det? Är det så nödvändigt? Kunde han då inte bara behållit det för sig själv? Jag kände som han var min bevakningspolis, min chef, ingen rolig känsla. För mycket. 

Det finns många tyvärr som har ett komplicerat förhållningssätt till mat och till vikt. Tror många stirrar sig blinda på det istället för att se vad som ligger bakom, nåt psykiskt. Jag har upptäckt för många med det psykiska som är drivkraften, men på ytan ser allt så bra ut för alla andra som tror det bara är fysiskt. Uppmuntras att bara fortsätta. 

På min man märkte jag att han använde sin träning som en ventil för hans vrede. Bara det att vreden tog inte slut. Den ökade. En dag skulle jag bara in om hans gym, men gick inte in helt så, för att han skulle se mig. Han bara slog och slog med sånt frenetiskt hat, aldrig sett han just så, jag blev nog lite rädd, gick igen med mig och hem. När han sen kom hem var det "Hej Älskling" från han, hur mjukt som. Jag var fortfarande darrig. Sen vet jag från våra bråk att han hade blackouts, mindes inte vad han sagt och gjort. Han gjorde mig inget illa, men ändå. Det var lite på gränsen vad jag skulle våga (stanna) eller inte. 

Ingen hade kommit rätt med vad som blev fel med han om man bara stirrat sig blind på träningen och maten, de var bara yttre verktyg för att försöka kontrollera eller få utlopp för något annat (psykiskt).

Många berömmer också för mycket de som kan disciplinera sig så och det kan definitivt de med anorexia, men det talas det inte om.

Det var sånt satans tabu att jag inte fick säga nåt om att han var bara för mycket, att nåt hade hänt med han. Gick inte att säga nåt om det till hans familj för han var ju "hjälten" med det här, utseende, träningen, framgångsriksagan, han var precis som han skulle vara, vad man skulle eftersträva, sågs det som, ingen som fattade i vår värld att han behövde hjälp. Och jag behövde få hjälp och stöd hur jag skulle hjälpa honom också.

Det är jäkla lätt när man står utanför ringen att peka och bua, men inte när man är inne i den. TS är inne i den. Sambon är inne i den. De älskar varandra, då får jag hoppas det vinner, och jag tror på dem, men önskar att de får den hjälpen och det stödet de båda innerligt behöver.